Tre trista tigrar

Bushadministrationen har begärt 198 miljarder dollar för att hålla kri­gen i Irak och i Afghanistan i gång un­der 2008. Inte för återuppbyggnad el­ler för att främja demokratiska insti­tutioner och inte heller – som de har sagt i sitt Orwell-liknande tal – för att öka säkerheten, utan för krig. Rakt på sak, nu och utan lexikaliska knep till undanflykt. Det är ett klart erkän­nande av att saker och ting går då­ligt för dem, rent av mycket dåligt. Men om deras stora mål i Irak är att skaffa sig kontroll över oljan, vilket bygget av fyra enorma baser tyder på, så är syften inte lika tydlig i fallet Afghanistan. Med invasionen av Afghanistan vann USA inga energiför­delar på medellång eller lång sikt. Det var mest ett geostrategiskt drag för att oroa Kina och försvaga den södra flanken för ett Ryssland som redan är helt inringat genom Natos expansion och upprättandet av USA-baser i före detta sov­jetstater som Georgien, Azerbajdzjan och Tadzjikistan.

Européerna, både gamla och nya – som Rumsfeld skulle ha sagt – lånade minsann snabbt ut sig för att fullfölja hans strategi i en ny, patetisk uppvis­ning av sin brist på en oberoende utrikespolitik, en som inte är underord­nad imperiets intressen. Genom att begära mer pengar erkän­ner Bush klart och tydligt att han hål­ler på att förlora i Afghanistan. En sorg­sen tiger är i knipa. Detsamma gäller Nato, som inte kan utöka sina trupper – trots vädjan från USA och FN – och som ser dödssiffrorna stiga dag för dag. Nato döljer sin närvaro i Afghanistan, precis som i Libanon, bakom ett lika idylliskt som verklighetsfrämmande språk. Proportionerligt sett förlorar de mer än USA: av 694 döda inom ocku­pationsstyrkan (fram till den 25 sep­tember) var 441 från USA och 253 från andra länder. Bortsett från en austra­lier och två svenskar var alla de övri­ga Natotrupper, inklusive de två se­naste döda från den spanska truppen. Under ockupationens sjätte år uppgår antalet skadade hittills till 6 710. Om man jämför med Irak (4 099 döda och 36 943 skadade) är proportionerna lik­nande, omkring tio skadade för varje dödsfall.

Vad är orsaken till att antalet dö­dade soldater i Afghanistan är så på­tagligt lägre än i Irak när ingripandet i det ena landet har pågått sedan 2001 och i det andra landet sedan 2003? Nå, i det första landet är ockupationsstyr­kan betydligt mindre och praktiskt taget begränsad till stadsområden. Närvaron på landsbygden är så knapp att de olika grupper som utgör det afghanska motståndet just nu kontrolle­rar 75 procent av landet.

Det är ett misstag att identifie­ra hela det spektra av afghanska mot­ståndsgrupper som talibaner. Det stämmer att talibanerna har omorga­niserat sig och att de utgör den stör­re delen av motståndet, men förut­om dem finns det andra komponenter som Gulbuddin Hekmatyars islamiska parti (starkt i den norra provin­sen Kunduz), ett nationalistiskt mot­stånd lett av Jalalladin Haqqani, al-Qaidakämpar, opiumlangare och alla sorters lokala krigare som är trötta på västerländsk arrogans och framför allt de civila dödsoffer som ockupanterna har orsakat. Fler och fler byar och stä­der överger Karzais marionettregim och går över till revolten.

Man får inte glömma att överst på kollaboratörernas dagordning står kampen mot opieproduktionen och därför förstör de alla sorters grödor utan att ta hänsyn till att den större delen av marken tillhör den utfattiga landsbygdsbefolkningen som inte har annat att försörja sig på. Det gäller i lika hög grad legosoldater som till­hör Dyncorp (det amerikanska före­tag som förväntas göra samma jobb i Colombia) såväl som ockupationsstyr­korna ledda av Storbritannien och kol­laboratörsgrupper.

De sistnämnda har ett slående ryk­te om sig när det gäller att helt ostraf­fat begå stöld, våldtäkt, utpressning, tortyr och mord. Att kuva demonstra­tioner mot ockupationen är dagens or­der. Kollaborationsarmén består till största del av folk med etnisk tadzji­kisk bakgrund, vilket gör pashtuner­nas reaktioner fullständigt förståeli­ga. Tadzjikmilisen var USA:s främ­sta stöd när de störtade talibanerna, som är pashtuner, den största etniska gruppen i Afghanistan.

Teckning : Matt Weems

USA, Nato och FN är tre trista tigrar som håller på att förlora i Afghanistan (jämte Karzais tyglade halvkolonia­la regering). De olika motståndsgrup­pernas militära styrka har växt fyrfaldigt sedan invasionen i september 2001. The Senlis Council, den organisation som är mest oroad över situationen i Afghanistan, men är ganska okritisk mot ockupanterna, har gett ut en rap­port som visar hur det väpnade mot­ståndet utvidgats till 75 procent av landet med olika grader av intensitet men ändå betydande närvaro.

FN säger det inte rakt ut, men sä­kerhetsrådets senaste resolution ut­trycker oro över ”det ökade våldet och terroristaktiviteter utförda av taliba­nerna, al-Qaida, illegalt beväpnade grupper och de som deltar i droghan­del”. Ban Ki-moon, den multinationel­la organisationens generalsekretera­re, är dock tydligare i sin senaste rap­port: ”våldshandlingar utförda av upp­rorsmän och terrorister har ökat med åtminstone 20 procent jämfört med 2006: ett genomsnitt på 548 incidenter i månaden rapporterades i 2007 jäm­fört med månadsgenomsnittet på 425 under 2006”.

Vid 2007 års början kontrollerade ge­rillan bara 20 distrikt i tre provinser: Kandahar, Helmand och Uruzgan. Så man måste tillskriva motståndsgrup­pernas snabba tillväxt och utvidgning olika orsaker, men främst två. Å ena sidan stöder många tjänstemän inom Karzais halvkoloniala regeringsmakt gerillorna. Å andra sidan har Natos fortsatta och upprepade bombning­ar av hela byar (vilket ägde rum nu i somras) vänt den afghanska befolk­ningen mot ockupationen.

Italiens utrikesminister visade en gnutta hederlighet, något som är säll­synt hos hans kollegor, när han sade att ”(civila dödsoffer) inte är moraliskt acceptabla och politiskt katastrofala”. FN:s ansvar för massakrerna är inte obetydligt med tanke på att man ger juridisk legitimitet åt USA och Nato. Därför uttrycker den citerade resolu­tionen sin ”oro” över de civila offren och uppmanar Isaf (i praktiken Nato) och andra internationella styrkor att ”mini­mera” risken för civila offer och att vid­ta ”alla möjliga åtgärder för att garan­tera den civila befolkningens liv, res­pekt för internationell humanitär lag och normer för mänskliga rättigheter” (sic). Ett klart bevis på vilket ynkligt tillstånd FN är i och att organisationen har förlorat all trovärdighet i sin roll som garant för världens säkerhet.

Den politiska opinionen i Europa är un­der narkos vilket tillåter talesmän för Nato att skamlöst påstå att Natos styrkor be­ter sig annorlunda jämfört med USA:s, ty de meddelar 24 timmar i förväg när de ska bomba en by så att inga dödsfall faller på den ”Atlantiska alli­ansens” axlar om nu invånarna inte har utrymt byn. De döda bär ansvar för sin egen död eftersom de har stannat kvar i sina egna hem, på sin egen mark. Med tanke på att de enda vittnesmålen från Afghanistan om förannonserade bomb­ningar alltid ifrågasätts av västerländ­ska försvarare av pressfrihet så måste man förlita sig på några kanadensares redogörelse efter att deras trupper an­fallit en by:

”Givetvis evakuerade folket byn, men trupperna går inte in i byggnader­na (som fortfarande står) av rädsla för minfällor, utan de förstör i stället bygg­naderna, stallen och brunnarna och sä­ger sedan åt folk att de kan återvän­da.” Man vinner över folks hjärtan och sinnen på samma sätt som man gjor­de i Vietnam och i Irak. Sedan dyker de upp med en liten ersättning (2 000 dollar) för ”oavsiktlig skada” ifall någ­ra dödsfall har inträffat. Men det visar sig att bara fyra länder gör detta konse­kvent och varken USA, Storbritannien, Frankrike eller Spanien finns bland dem.

Precis som i Irak finns det inga siff­ror över antalet civila som dött under ockupationen. Marc W. Herold, en eko­nom vid University of New Hampshire, har genomfört en studie som visar på 4 643 döda civila mellan september 2001 och oktober 2006. Denna siffra har följaktligen stigit avsevärt eftersom Nato har trappat upp bombningarna av civila områden. FN talar försiktigt om 1 000 döda mel­lan första januari och första augusti 2007 och skyddar sig genom att säga att ”i många fall har hänsyn tagits till säkerheten som begränsar upp­dragets åtkomlighet till stridszoner och det faktum att man har att göra med en ömtålig politisk situation gör det svårt att samla in tillräcklig in­formation för att göra en fullständig kartläggning av incidenter”.

Så man bör inte förvånas över att de ökade nationalistiska, antiameri­kanska och antivästerländska stäm­ningar sväller i motståndsgruppers led. Dessa som allmänt identifieras som taliba­ner (så termen definierar sig själv i det kollektivt undermedvetna som en synonym för det ociviliserade, medan de utländska trupperna är förknippa­de med utveckling) anklagas för att gömma sig bland civilbefolk­ningen, som om gerillan i ett asym­metriskt gerillakrig skulle säga: ”Tjohoo! Här är jag! – Kom och bomba mig här ute i det öppna…!” Men vad som händer i Afghanistan är mer och mer ett gerillakrig, kan­ske rent av ett i en högt utvecklad fas: ett rörligt krig.

Ockupanternas barbari göder ett väx­ande motstånd, även om det är långt ifrån en vänsterorienterad eller pro­gressiv nationalistisk rörelse. Precis som i Irak har det afghanska folket utan varje tvivel rätt till suveräni­tet, självbestämmande och värdighet hur mycket ockupationsstyrkorna än sveper in sig i den blåa FN-flaggan. Unisont med Nato och FN hävdar USA envist att varje tillbakadragan­de från Afghanistan lämnar ett va­kuum som kommer att fyllas av ”ex­tremister”. När motståndsgrupperna direkt eller indirekt kontrollerar 75 procent av landet är detta inget an­nat än ytterligare en västerländsk vanföreställning. Som i september 2006 när kanadensarna och britter­na skattade sig lyckliga över att ha orsakat 500 talibaners död i Panjwai och i Zahri efter två veckors luftbombningar och gång på gång upp­repade att de hade byarna under kon­troll. Det visade sig att de inte kunde förevisa ett enda av de 500 påstådda offren eftersom motståndskämpar­na (vare sig de var talibaner eller ej) hade försvunnit. Så de ändrade histo­rien och sa: ”Vi tvingade talibanerna att fly.” Detta är sagor som den väster­ländska allmänna opinionen lyssnar till… tills deras egna trupper dödas eller landsmän kidnappas och de återförs till verkligheten.

Enligt FN producerar det Afghanistan som ”befriats från talibaners brutali­tet” i dag 92 procent av den totala heroin­konsumtionen i världen. Ett halvt er­kännande som inte befriar organisa­tionen från ansvar eller räddar den från nederlag. FN:s organ mot brott och narkoti­ka (UNODC) hävdar att Afghanistan är på randen till att omvand­las till en ”narkotikastat” trots att or­ganet samtidigt tillstår att ”opie­produktionen är den huvudsakli­ga sysselsättningen i Afghanistan”. Antiockupationsstyrkorna säger det­samma. UNODC räknade med att 165 000 hektar användes till opieproduk­tion 2006, främst i områden kontrol­lerade av Karzais halvkoloniala re­geringsmakt och i områden där ocku­pationsmilitären är närvarande. Så opiet är i händerna på den västvänli­ga eliten och utgör en del av den mi­litära upprorsbekämpningen. Med ge­rillans territoriella expansion och med den kontroll som den har i dessa områden hål­ler opiet på att bli en nästan oumbär­lig del av kriget mot ockupationen.

USA och dess allierade kommer inte att vinna kriget i Afghanistan. Deras strategi är ett fullständigt fiasko. Antalet dödade kommer att öka i takt med sammanbrottet för den styrande regimen som nu knappt har kontroll över huvudstaden samt ett fåtal pro­vinser där människorna är utlämnade till krigsherrars godtycke. USA, Nato, FN och marionetten Karzai är up­penbarligen på defensiven och står mot en stor majoritet av den afghans­ka befolkningen som avvisar dem.

Den oerhört foglige Ban Ki-moon sä­ger det klart ut: I takt med att revolten sätter press på övergångsprocessen i Afghanistan och till följd av brister i statsförvalt­ningen och den drogbaserade ekono­min, kommer landets regering med hjälp från det internationella samfun­det att tvingas visa politisk vilja att vidta nödvändiga kraftåtgärder för att ta nya initiativ i var och en av dessa frågor och på ett konkret sätt återvin­na folks tillit. Om regeringen inte visar starkare ledarskap och givarländerna inte ökar sammanhållningen (inklusive närmare samordning mellan internationella ci­vila och militära aktörer i Afghanistan) och grannländerna gör bestämda åtaganden, kan många av framgångarna i säkerhetsfrågor, uppbyggandet av in­stitutioner och den utveckling som ägt rum sedan Bonnkonferensen, komma att äventyras ytterligare eller rent av att gå om intet.”

Afghanistan: ännu ett val för gallerierna

Söndagen bjöd på ännu en USA-kontrollerad valuppvisning inför världens ögon i form av det afghanska valet. För andra gången på ett år vällde de krigströtta afghanska massorna till röststationerna trots ”hotet från talibanerna”, om man ska tro CNN och svenska mainstreammedia.
Sanningen var dock en annan.

Till att börja med har talibanerna förvisso riktat hot mot valprocessen, men de har varken det masstöd eller de militära muskler som skulle krävas för att sabotera valet i hela Afghanistan. Hotet från talibanerna överdrevs för att det skulle bli möjligt att måla detta uppvisningsval i succéns färger. Och ”succé” brukar ju som bekant utgöra själva själen i ett uppvisningsval.
Utan tvekan var uppslutningen i vallokalerna hög, och visst fanns det en hotbild. Men den goda uppslutningen reflekterade bara ännu ett desperat försök av de afghanska massorna att få fred i sitt land. I själva verket var det de USA-allierade krigsherrarna och inte talibanerna som hotade valet.
– Dessa krigsherrar var inte bara ett större hot än talibanerna, de utgjorde den enskilt största negativa aspekten av hela valet, säger Sahar Saba till Internationalen över telefonen. Sahar Saba är talesperson för Revolutionary Afghan Women Association (RAWA).
– Krigsherrar som Rasool Siaf, Mohaqiq, Rabbani och Qannoni deltar i valet och kan förmodligen vinna. Human Rights Watch och andra människorättsgrupper anser att de är krigsförbrytare och har krävt att de ställs inför rätta för brott mot krigets lagar. Klagomål riktades till den afghanska valkommissionen men inga åtgärder har vidtagits mot dem, säger Sahar Saba.

Åsnorna är tillbaka
Inga åtgärder mot dessa förbrytare lär vidtas då Hamid Karzais pappersregering är beroende av deras lojalitet som köpts med amerikanska dollar.
– Folk röstade fram Karzai till makten i oktober förra året i hopp om att freden skulle återvända. Men hoppet grumlades. Med krigsherrar på väg till parlamentet genom detta val kommer freden att förbli utom räckhåll för de afghanska massorna, säger en pessimistisk Sahar Saba.
Det finns konkreta skäl till att hon inte är hoppfull. Krigsherrarna kommer med stor sannolikhet att dominera det kommande parlamentet och hålla det som gisslan med hjälp av pengar och vapen. När dessa krigsherrar körde iväg den moskvatrogna PDPA-regeringen och gick in i Kabul 1992 släppte de lös en våg av våld och misär som resulterade i ett populärt talesätt i Kabul: ”Befria oss från dessa sju åsnor och ge oss tillbaka våran ko”.
Men kon i fråga återvände inte till Kabul och ett annat skäggigt monster – talibanerna - kastade ut åsnorna. ”Kon” hängdes offentligt med testiklarna instoppade i munnen.
Sedan kom 11 september och onkel Sam kom ridande in i Kabul - på de sju åsnorna.

Komplicerat valsystem
Att 68 platser av 250 i parlamentet är reserverade för kvinnor nämndes om och om igen av propagandamaskinerna. Vad som knappast nämndes alls var det komplicerade och krångliga valsystemet.
Varken den brittiska modellen med majoritetsval eller den svenska med proportionell representation användes. Istället tillämpades systemet Single Non Transferable Vote (SNTV), enligt vilket en väljare bara får rösta på en kandidat i en given provins. Till exempel: Kabul har 33 platser i parlamentet och hade 390 kandidater i valet. Ett parti som ställer upp med 33 kandidater för Kabul måste alltså berätta för alla sina väljare vilken kandidat de ska rösta på eftersom de måste sprida röstandet över alla kandidater om de ska ha en chans att väljas in. Till exempel är det troligt att de som röstar på ett stort populärt parti bara röstar på dess ledare, varpå detta parti bara får en av sina kandidater skickade till parlamentet.

Mörkar partitillhörighet
Å andra sidan var detta val knappast en partiangelägenhet. För det första är de politiska partierna för svaga för att kunna fungera som valinstitutioner. För det andra styrs partierna ofta av krigsherrar, före detta mujaheddins eller före detta ”kommunister”. Inget av dessa partier åtnjuter något masstöd. Deras sociala bas är ganska begränsad. I en del fall hatar de breda lagren av massorna dessa partier för deras förflutna. Därför kandiderade många personer som oberoende kandidater även om de tillhörde partier.
Trots att över 70 partier hade registrerat sig hos justitieministeriet och trots att nästan tolv procent av kandidaterna nämnde sin partitillhörighet i sina nomineringshandlingar, så saknades uppgifter om deras partitillhörighet på valsedlarna.
Och detta kommer förstås någon att dra nytta av. Genom att politiska partier håll utanför processen – med god hjälp av det komplicerade valsystemet – kommer myndigheterna att få ett mycket lättare jobb med att köpa lojaliteter hos de ”oberoende”.

Våldet vardagsmat
Situationen i Irak har överskuggat det amerikanska misslyckandet i Afghanistan. Nästan fyra år efter den amerikanska invasionen dyker Osama bin-Laden fortfarande upp på Al-Jazeera medan det afghanska motståndet mot ockupationen växer. De 228 dödade amerikanska soldaterna i Afghanistan har utan tvekan hamnat i medieskugga av sina 1 900 döda kollegor i Irak. Den årliga snittsiffran på amerikanska dödsoffer i Afghanistan var cirka 50 under krigets tre första år, men för detta år är siffran redan 75.
Utan tvekan håller situationen i Afghanistan på att bli väldigt komplicerad för USA. 55 miljarder dollar har hittills spenderats på detta krig. Att Pentagon och Kabul, med viss rätt, anklagar Pakistan för att stödja terrorismen i Afghanistan överskuggar inte det faktum att Karzais regering knappast existerar utanför Kabul.
För vanliga afghaner har våld, kidnappningar och våldtäkter utförda av krigsherrarna blivit vardagsmat. Många längtar tillbaka till talibanernas tid då kvinnor ”bara” torterades. Åtminstone var ju deras ”heder” säkrad då. Vallmoodlingen når nya alarmerande nivåer. Fattigdomen och arbetslösheten förblir hög. Verkligheten är en annan än den som fladdrar förbi på CNN. Söndagens parlamentsval kommer lika lite som presidentvalet förra året att föra med sig någon förändring för de afghanska massorna. Tyvärr.

Översättning och bearbetning:
Rikard Johansson