Bengt Kristianssons föredrag under Amnestys dagar i Kungsträdgården den 1 september 2003.
1.Krigen, kollapsen och kränkningsklimatet.
Afghanistan har befunnit sig i krig under de senaste 25 åren – först ett inbördeskrig, som ledde till en 9 år lång ockupation av Sovjetunionen, som i sin tur efterföljdes av ett 7 år långt inbördeskrig mellan olika islamistiska och etniska grupper, uppbackade av utländska makter. Detta krig klingade av när talibanerna grep makten, men motståndet mot den förhatliga talibanregimen upphörde aldrig. Den 7 oktober 2001 startade USA sitt bombkrig som understöd till afghanska marktrupper – ett företag som ledde till Talibans fall och starten på Bonn-avtalets politiska process som nu pågår.
Under alla dessa krig har övergrepp mot mänskliga rättigheter begåtts – såväl isolerade som systematiska. Dessa övergrepp pågår fortfarande och tecken finns på att de tilltar. Och tillståndet i Afghanistan närmar sig möjligen åter krig – efter en tid av relativt fredliga förhållanden.
Under de senaste 10-15 åren har statsapparaten kollapsat – funktioner som polis, nationell armé, rättsväsen med åklagare och domare har upphört att fungera. Säkerheten för den enskilde medborgaren har urgröpts och är i dagens läge närmast obefintlig.
Respekt, heder, pålitlighet och ärlighet är typiska gamla afghanska dygder som har fått allt svårare att hävda sig i ett samhälle där säkerhet för medborgarna saknas, där lokala och centrala krigsherrars och politikers makt över människornas vardag är stor och maktmissbruk vanligt, och där kriminalitet i spåren av narkotikahantering och andra svarta ekonomier leder till frekventa kränkningar. Dessa kränkningar prövas inte rättsligt i avsaknad av fungerande domstolsväsen och polis. Rättvisa skipas inte och inga straff utdöms, inte ens hot om straff. Detta är en dyster del av verkligheten i Afghanistan idag.
2. En kompletterande bild
Denna del behöver kompletteras med frågan: vilka ansträngningar görs för att komma tillrätta med dessa problem?
Afghanistans övergångsregering har ett mandat att initiera återuppbyggnaden av de kollapsade statliga funktionerna. För det syftet har övergångsregeringen påbörjat en rad viktiga insatser. Bland dessa märks särskilt:
1. Etablerandet av Kommissionen för mänskliga rättigheter
2. Översynen av säkerhetssektorn (d.v.s. polis, armé och säkerhetspolis) och återuppbyggnaden av dessa och domstolsväsendet
3. Processen som syftar till att fastställa den nya konstitutionen
4. Förberedelserna för de allmänna valen 2004.
I denna strävan bör Afghanistan få all tänkbar hjälp av det internationella samhället och biståndsorganisationerna. Landets inflytelserike finansminister Ashraf Ghani, liksom chefen för Kommissionen för mänskliga rättigheter, Sima Samar, vädjade nyligen till världssamfundet att öka insatserna för att eliminera förekomst av och förutsättningar för kränkning av de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnornas situation, och göra större samlade insatser för dessa ändamål.
Det finns alltså en vilja att ta itu med problemen – men problemen är många och stora och måste snarast tacklas om den pågående processen och övergångsregeringen skall kunna bibehålla trovärdigheten.
3. Vilka kränkningar och av vem?
Det finns tre särskilda omständigheter att teckna för att belysa allvaret i den nuvarande situationen i landet som av Lakhdar Brahimi, UNAMAs chef beskrivs på följande sätt:
1. Den fortsatta bristen på säkerhet har lett till utbrett missnöje i befolkningen och misstro gentemot myndigheterna. Den bristande säkerheten har sina rötter i:
· Väpnade attacker från antiregeringsgrupper, framför allt talibaner och andra oppositionsgrupper
· Strider mellan kommendanter/krigsherrar som skadar civilbefolkningen
· Övergrepp mot civilbefolkningen från väpnade makter och individer, via:
1. Illegala check-points
2. Beskattning av bönder och affärsmän
3. Skrämsel, hotelser, rån, våldtäkter – alltför ofta under åberopande av titlar som militär, polis, säkerhetspersonal med förbindelser till regionens och huvudstadens politiska och organisatoriska centra.
· Övergrepp mot civilbefolkningen från stridande, utländsk trupp d.v.s. den USA-ledda koalitionsstyrkan – och givetvis civila offer för de direkta krigshandlingarna.
2. Valet av konstitution i oktober (som kommer att flyttas fram) och det efterföljande allmänna valet i juni 2004 förutsätter att afghaner är fria att uttrycka sina åsikter, fria från våld och påtryckningar. De viktigaste närmsta stegen i Bonn processen är alltså direkt hotade av den pågående situationen.
3. Fragmenteringen av landet i den väpnade formen, d.v.s. tendensen att dela upp landet i regioner formerade av krigsherrar, är helt oacceptabel – så allvarlig att man idag i stort sett är överens om att om de internationella styrkorna idag skulle lämna Afghanistan, glider landet tillbaka i inbördeskrig. Det finns bara en väg ut ur detta: en samlad nationell armé och en nationell polis, som kontrolleras av nationella ministerier, fria från bindningar till politiska grupper och personligheter och utländska makter.
De mänskliga rättigheterna hotas dels av individer som förbryter sig emot dem, dels av institutionella krafter. Men i grova drag – med information fån Human Rights Watch och Amnesty International, kan man se kränkningarna i några ganska specifika kategorier:
· Klimat av fruktan – som skapats därför att attacker/överfall, godtyckligt fängslande, illegal beskattning, opinionsförtryck, tvångsrekrytering till militia, våldtäkt, rån utförs alltför frekvent, utan påföljder
· Koalitionsstyrkornas insatser i jakten på Al Qaida blir regelrätta övergrepp på civilbefolkningen. Också val av vapen såsom klusterbomber, minor, ev. anrikat uran etc måste också räknas dit.
· Förtryck av flickor och kvinnor – med både primära och sekundära övergrepp. Män med makt (gevär) som vill motverka flickors och kvinnors rätt exempelvis att gå i skola eller till arbete hotar, kidnappar, våldtar – och som följd vågar kvinnor inte gå till jobbet, flickor och föräldrar vågar inte låta dem gå i skola.
· Etnisk diskriminering, f.n. mest aktuellt gentemot pashtunerna i landets norra delar.
· Inhumana och kränkande förhållanden för återvändande flyktingar som mer eller mindre tvingats att återvända, eller gjort det på basen av felaktig eller otillräcklig information.
· Korruption i den existerande maktapparaten – som framtvingar mutor, sexuellt utnyttjande mm.
· Straffrihetskulturen: Bonnprocessen var en balans mellan krav på rättvisa och möjligheter till fred. Rättvisan, behovet att göra upp med det förflutna, har lagts på is. Till detta kommer så att avsaknad av rättsystem, och korruptionen av maktinnehav, möjliggör att förövare av dagens kränkningar inte heller ställs inför rätta.
4. Utländska makter
En viktig komponent i dagens förhållande är närvaron av utländsk stridande trupp – d.v.s. den USA-ledda koalitionen. Omkring 11 000 man är förlagda till Afghanistan för att driva talibaner och deras anhängare/sympatisörer från allt inflytande, samt jaga Al Qaida anhängare som förr tränades i läger i Afghanistan. För dessa syften har USA bland annat använt 80- och 90-talens gamla krigsherrar, som återigen betalts och beväpnats av USA – och som samtidigt kommit att utgöra ett tydligt hot mot det civila samhällets återuppbyggnad och de mänskliga och medborgerliga rättigheterna.
Det talibanska styret var barockt – även för afghanerna! Det faktum att de var utländskt understödda var inte obekant för afghanerna i allmänhet, lika lite som att dagens regering är beroende av USA och dess i landet befintliga koalitionsstyrkor.
Den amerikanska invasionen och fortsatta närvaro har inte bidragit till att bygga upp säkerhet och fred, utan många gånger snarare skapat problem som också resulterat i försvagning av den civila människans rättigheter, framför allt till följd av de många övergrepp mot civila människor som gjorts i raiderna i byarna ute på landsbygden i jakten på Al Qaida-medlemmar och talibananhängare, och till följd av de många oskyldiga som drabbats av USA:s direkt militära aktiviteter.
Opposition finns givetvis mot närvaro av utländsk stridande trupp framför allt av grupper som står Taliban och deras sympatisörer nära. Men det finns också en tilltagande opposition grundad på de övergrepp mot civilbefolkningen som blivit så vanliga, och i kombination med folks missnöje med den långsamma återuppbyggnadstakten.
De tre viktigaste förhållandena som bidragit till denna begynnande opinionskantring är:
1. den allt sämre säkerhetssituationen för den enskilda människan med övergrepp och kränkningar av mänskliga rättigheter och en därmed sammanhängande bristande tillit till den pågående politiska processens möjligheter
2. den alltför långsamma takten i återuppbyggandet – för lite resultat synliga för folket
3. den stora klyftan i dagens maktapparat mellan de två största befolkningsgrupperna, pashtunerna och tadjikerna
Idag ser vi egentligen inga tecken på minskad inblandning i Afghanistans inre angelägenheter. Tvärtom. En möjlig väg vore för det internationella samfundet att stödja Afghanistan med fredsbevarande styrkor som skulle ge övergångsregeringen en möjlighet att slutföra sitt uppdrag – att reformera säkerhetssektorn, att stadfästa en konstitution och att genomföra allmänna val. Då skulle man också på ett slagkraftigt sätt kunna kräva att de utländska, icke FN-ledda trupperna lämnar Afghanistan. Så länge den USA-ledda koalitionsstyrkan finns kvar bibehålls väsentliga förhållanden som har resulterat i kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och övergångsregeringen får allt svårare att garantera den pågående politiska processen. USA:s närvaro är ett mycket tveeggat vapen. Men till dagens övergångsregering saknas alternativ.
5. Vad kan vi göra?
SAK har verkat i Afghanistan i över 20 år. Våra huvudsakliga insatser görs inom områdena hälsa, utbildning, jordbruk och handikapp. På tvären genom dessa program arbetar vi med genusfrågor och lokalsamhällets medverkan. Vi har 9 000 anställda, alla afghaner utom knappt 20. Vi driver omkring 500 skolor med 75 000 flickor och över 200 000 skolelever totalt, vi har drygt 160 kliniker med kvinnosjukvård och förlossningsservice. Över en miljon människor behandlas varje år på kommitténs kliniker. Många tiotusentals handikappade får stöd och rehabilitering på våra centra.
Den stora majoriteten av afghaner vill inget hellre än att få fred, att få säkerhet, att åter se det civila samhället blomstra och utvecklas, se sina hus återuppbyggda, se sina barns skolor fungera etc. Med dessa har vi i SAK vår solidaritet. Dessa människor förtjänar allt vårt stöd. Det gör också Övergångsregeringen så länge den visar tydliga ansträngningar att komma tillrätta med de omfattande problem som råder. I synen på övergångsregeringens effektivitet härvidlag finns förstås delade meningar.
Hur kan då en organisation som SAK bidra till att det går afghanernas väg? Som vi ser det är det fundamentalt att vi fortsätter det stöd som vi utvecklat under mer än 20 års tid och förnyar det, anpassar det till den nya situationen. Vi stöder afghanerna i den situation de nu befinner sig. Det innebär att vi arbetar med den stora biståndsinsatsen som vi har byggt upp tillsammans med afghanerna under tidigare år, men också anpassar oss efter linjer och nya strategier som regeringen drar upp. SAK väljer att fokusera insatserna inom de områden där vi tror effekterna av våra insatser får störst verkan:
- Fattigdomsbekämpning
- Jämlikhet: kvinnors och mäns lika värde
– Bekämpande av diskriminering p.g.a. etnisk tillhörighet och mot handikappade
Och vi gör det genom att bl a
– expandera skolverksamhet för flickor
– lägga betoning på kvinnors behov inom hälso- och sjukvården
– verka för de handikappades/funktionsnedsattas rättigheter
– verka i huvudsak på landsbygden
– påtala kränkningar
– samarbeta med Kommissionen för MR i Kabul
– arbeta med stärkande av lokalsamhället
Dessa insatser utgör ett betydelsefullt stöd till det afghanksa folket. Detta måste vidareutvecklas och fortsätta.
Afghanistan behöver stöd till återuppbyggandet av landet.
Afghanistan behöver stöd i kampen för sin nationella självständighet och oberoende.
Afghanistan behöver Svenska Afghanistankommitténs stöd.
Afghanistan behöver Ditt stöd!
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر