Afghanistan har spelat en huvudroll på den världspolitiska scenen från 1980 till i dag. Under talibanernas välde 1996-2001 blev landet världens största opiumproducent och ett centrum för islamisk terrorism och transkontinental smuggeltrafik. I Afghanistan fanns också al-Qaida - den numera välkända terrorgrupp som genom attentaten mot Pentagon och World Trade Center bidragit till en dramatisk förändring av den rådande världsordningen. "Först efter den 11 september 2001 har USA på allvar axlat det brittiska imperiets fallna mantel", skriver den amerikanska historikern Paul Kennedy vid Yale University. Men landet har varit i fokus för världspolitiken även historiskt sett. Perser, greker, indier, araber, turkar, mongoler, britter, ryssar och pakistanier har under olika perioder försökt kontrollera området. På 1800-talet stod Afghanistan i centrum för imperialistiska stormaktsintressen. Den ryske utrikesministern furst Nesselrode myntade redan på 1830-talet det berömda uttrycket the great game, d.v.s. det stora spelet. Konkurrensen mellan Storbritannien och Ryssland i Asien gällde kontrollen över den centralasiatiska landmassan och de två afghanska bergspassen - vid Khyber och Khojak - som ansågs vara nyckeln till makten i Indien. Med detta i åtanke är det föga förvånande att begreppet the new great game fått genomslag under det senaste decenniet. I dag gäller kampen arvet efter det kollapsade sovjetimperiet, och i synnerhet kontrollen över de nyupptäckta olje- och gasfyndigheterna i de centralasiatiska republikerna. Bakom de afghanska krigsherrarna skymtar inflytelserika finansiärer som vill stärka sitt inflytande och skapa säkra transportvägar till de framtida tillväxtregionerna i det resursrika Asien. Från region till nation En modern statsbildningsprocess, som åtminstone i någon mån kan jämföras med de europeiska, tog sin början i Afghanistan först i slutet av 1800-talet. I långa perioder har den afghanska regionen tillhört mäktiga imperier som haft sina maktcentrum förlagda till Centralasien, Iran eller Indien. Vid andra tillfällen har Afghanistan dominerats av bräckliga inhemska stamkonfederationer. Under stora delar av historien har vågor av nomadiserande ryttarfolk sköljt in från de nordliga stäpperna för att under längre eller kortare tider ta makten i landet. Lokalpatriotism, stamlojaliteter och religion (sunniislam) har under överskådlig tid varit det sammanhållande kittet för alla olika grupper i Afghanistan. Inte ens i dag tycks det vara relevant att tala om någon afghansk nationalism. Bakom begreppet afghaner döljer sig fyra större etniska grupper - pashtuner, tadzjiker, uzbeker och hazarer - och ytterligare ca 35 små minoriteter. Pashtunerna, den största gruppen, består i sin tur av ett sextiotal stammar som dessutom är indelade i klaner, subklaner och patriarkala storfamiljer. "Afghan" är för övrigt den persiska beteckningen på just pashtunerna, ett uttryck som är känt sedan 200-talet. Några axplock från historien kan bidra till att kasta ljus över Afghanistans tragedi i vår tid. Antikens handelsleder Afghanistan kan beskrivas som en vägkorsning i det transkontinentala handelsnätverket där kulturimpulser från olika håll stöter samman och blandas. Området har legat i knutpunkten för fjärrhandeln längs den sägenomspunna Sidenvägen som var förbindelselänken mellan Kina, Mellanöstern och Europa. I antikens Baktrien, den nordafghanska regionen mellan Hindu Kush och Amu-Darja, korsades dessutom Sidenvägen av en nord-sydlig handelsled från de sibiriska vidderna till Indusdalen och den indiska subkontinenten. Den nutida huvudstaden Kabul figurerar i Rigveda, den fornindiska urkundssamling som nedtecknades ungefär 1 500 år före vår tideräknings början. Men ännu tidigare, för bortåt 5 000 år sedan, exporterades lapis lazuli-stenar från utvinningsområdet i Badakshan i nordöstra Afghanistan till de dåtida högkulturerna i Indien, Mesopotamien och faraonernas Egypten. Det fornpersiska imperiet, som grundades på 500-talet f Kr, behärskade den västasiatiska landmassan från Medelhavet till Afghanistan och Sogdiana i nuvarande Uzbekistan. Också den grekiske erövraren Alexander den store nådde Afghanistan på sitt östliga härnadståg till Centralasien och Indus under åren 330-325 f Kr. Bland de många städer som grekerna grundade kan nämnas Herat och Kandahar. Alexanders efterföljare förlorade snart kontrollen över de östliga provinserna. Vid sekelskiftet 300 f Kr behärskades södra Afghanistan av den indiska maurya-dynastin. Norr om Hindu Kush skapade den upproriske guvernören Diodotos en självständig grekisk-baktrisk stat. Buddhismen når Afghanistan Nästa afghanska härskardynasti var kushanerna, ett ryttarfolk från den mongoliska stäppen. Under ett par århundraden kring vår tideräknings början var kushanriket en av världens stormakter. Kushanerna var handelns och konstens beskyddare. I den utgrävda sommarhuvudstaden vid Bagram, norr om Kabul, har man bland mycket annat funnit utsökta kinesiska lackarbeten, elfenbensprodukter från Indien, alabasterfigurer från Rom och glas från egyptiska Alexandria. De kushanska guldmynten har grekiskinspirerad text och avbildar romerska, grekiska, iranska, buddhistiska och hinduiska gudomligheter. Buddhismen, som gynnades av kushanerna, vann snabb spridning längs handelsvägarna till Centralasien och Kina. De två kolossala buddhastatyerna i Bamiyan, som förstördes våren 2001 av talibanerna, tillkom under kushanrikets blomstringstid för 2 000 år sedan. Under de första århundradena efter vår tideräknings början stred heftaliter och sassanider om makten över handelsvägarna och de strategiska bergspassen i Afghanistan. Då påverkades de relativt självständiga afghanska stamhövdingarna av kraftiga hinduiska kulturimpulser. På 640-talet störtades sassaniderna i sin tur av de muslimska världserövrarna från den arabiska halvön. Turkiskt inflytande Kaliferna i Damaskus - som i början av 700-talet behärskade ett imperium som sträckte sig från Spanien till den kinesiska gränsen - förmådde aldrig helt och hållet kuva Afghanistan. Lokala muslimska dynastier kämpade om makten från 640-talet till år 872 då de iranska samaniderna lade den afghanska regionen till sitt centralasiatiska välde. Industri och handel blomstrade under den s k samanidiska guldåldern. Städer som Samarkand, Buchara och nordafghanska Balch blev lysande kulturcentrum. De "arabiska" silvermynt som under vikingatiden sköljde över Europa och Skandinavien kom från rika fyndigheter i samanidernas rike. Under 900-talet växte de turkiska stammarnas inflytande i Centralasien. Turkiska slavar, som rekryterats som soldater och civila byråkrater, kunde i sinom tid ta makten i en lång rad muslimska stater från Indien till Egypten. Under stora delar av medeltiden, från 1100-talet till år 1525, skulle det mäktiga Delhi-sultanatet styras av muslimska härskare med rötter i Afghanistan. Under 1200- och 1300-talen härjades Afghanistan av Djingis khans och Timur Lenks arméer. De afghanska städerna Balch och Herat förstördes i grunden i början av 1200-talet. Den siste i raden av erövrare var Babur (Zahir ud-Din Muhammad), en mongolisk småfurste från Centralasien som erövrade Kabul år 1504. Med de afghanska besittningarna som bas invaderade hans arméer Indien. Under de följande decennierna lyckades Babur och hans arvingar skapa mogulriket, ett vidsträckt imperium som på 1600-talet räknades som en av världens främsta stormakter. Från denna tid till 1700-talets mitt var södra Afghanistan delat mellan mogulriket och Iran. Regionen norr om Hindu Kush behärskades under samma tid av de uzbekiska khanaten i Chiva och Buchara. Afghansk statsbildning 1747 Vid 1700-talets början tog en afghansk statsbildning form då den turkmeniske härskaren Nadir Shah expanderade det persiska riket och drev bort Baburs arvingar från Kabul. När Nadir Shah mördades 1747 bröt det bräckliga imperiet samman, och hans pashtunske general
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر