Talibaner agerar nu i Pakistan, vilket inte är något främmande och eftersom Guds krigare inte erkänner några gränser kommer deras attacker att öka. Afghanistan är ett område där Obama ännu agerat smart då han förespråkar en militär upptrappning. Innan USA och därmed även de svenska trupperna i Afghanistan sjunker djupare ner i detta gungfly, kan Obama göra klokt i att lära sig något om de senaste årens afghanska historia och den roll som USA spelat. Mindre än en månad efter den 11 september började ett fullsakligt angrepp på Afghanistan, det land som påstås ha härbärgerat Osama bin Laden och hans al-Qaida terroristorganisation. Men redan mer än tjugo år tidigare, 1980, ingrep USA för att stoppa en sovjetiskt "invasion". Båda dessa amerikanska interventioner har klassats som krig för en bra sak. . .verkligheten är kanske inte fullt så bra.
Under flera hundra år var Afghanistan ett land där mer än 75 procent av den odlingsbara marken ägdes av endast 3 procent av befolkningen på landsbygden. Ett recept för revolution som mycket riktigt följde och 1973 blev kungen av rödgardister, men regeringen som ersatte honom visade sig föga överraskande vara enväldiga, korrupta och impopulära. Dessa maktmuppar tvingades i sin tur ut i 1978 efter en massiv demonstration framför presidentpalatset, och efter det att armén ingrep för att stötta demonstranterna. De militärer som tog ledningen uppmanade den impopulära regeringen(People’s Democratic Party, PDP) att bilda en ny regering under ledning av en viss och vis Noor Mohammed Taraki, marxist, poet och romanförfattare. Därmed tillträde en marxist led koalitionen av nationella krafter. Detta var en helt inhemska händelse. Inte ens CIA skyllde Sovjetunionen för det denna kupp mot PDP.
Taraki fortsatte att legalisera fackföreningsrörelsen, och inrättade minimilön, skapade en progressiv inkomstskatt, en läs- skrivkampanj, och program som gav vanliga människor ökad tillgång till hälsovård, bostäder och offentlig renhållning. Spirande bonde och arbetskooperativ startades och pristak på vissa viktiga livsmedel infördes. Regeringen fortsatte en kampanj som hade inletts av kungen att befria kvinnor från deras urgamla kulturella slaveri, offentlig utbildning för flickor i olika stammar infördes te.x.
Under Taraki regimen (det var trots allt en regim, om än av den mindre repressiva sorten) blev Kabul hade en kosmopolitisk stad. Konstnärer, hippies, turister och studenter flockades ditt. Kvinnor studerade vid Kabuls universitet, femtio procent av de universitetsstuderande var kvinnor vid denna tidpunkt.
Taraki påbörjade även arbete med att utrota odlingen av opiumvallmo. Fram till dess hade Afghanistan producerat mer än 70 procent av det opium som behövdes för världens heroin leveranser. Regeringen hade också avskaffat alla fordringar på bönderna, och började utveckla en stor jordreform. Taraki var en genuint populär ledare och folk såg framtiden an. . .men med förändring kommer även förtvivlan, den feodala maktmännen var enormt jätte mycket emot den jordreform som brutit upp deras makt och deras inkomst från opium. Och stamsnubbarna gjorde gemensam sak med fundamentalistiska tokmullor som envist motsatte sig regeringens engagemang för jämställdhet och utbildning av kvinnor och barn. På grund av sin lätt kollektivistiska ekonomiska politik hade Taraki regeringen även stött på oppositionen i USA: s nationella säkerhetsråd. Således, 1979, tog en tjänsteman inom Taraki regeringen, Hafizulla Amin, som rekryterades av CIA under flera år han tillbringade i USA som student, makten i en väpnad kupp. Han avrättade Taraki, stoppade reformer, mördade, fängslade eller sände tusentals Taraki supportrar i exil. Men inom två månader störtades han av PDP inklusive progressiva element inom militären.
Läsaren bör nu notera att detta skedde före det sovjetiska militära ingripandet. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski har offentligt medgivit att, månader innan sovjetiska trupper in i landet, lät Carter administrationen ge enorma summor för att muslimska extremister för att ta udden av den nygamla reformvänliga regeringen. Delar av denna ekonomiska insats investerades i brutala attacker av den CIA-stödda mujahideen mot skolor och lärare på landsbygden. I slutet av 1979, bad den då allvarligt belägrade PDP regeringen Moskva att skicka en kontingent av trupper för att stävja mujahideen och de nyanlända utländska legosoldaterna, som komiskt nog alla rekryteras, finansieras, och beväpnades av CIA. Sovjet hade redan skickat stöd för projekt inom gruvdrift, utbildning, jordbruk och folkhälsa, men att använda trupper innebar ett åtagande av en mer seriös och politiskt farligt slag. Det tog upprepade uppmaningar från Kabul innan Moskva gick med på att ingripa militärt. Den sovjetiska interventionen blev därefter ett gyllene tillfälle för CIA att omvandla de afghanska stammarnas motstånd i ett heligt krig, ett Islamiska jihad för att utvisa de gudlösa kommunisterna från hela Afghanistan.
Under årens lopp spenderade USA och Saudiarabien 40 miljarder dollar på kriget i Afghanistan. CIA och dess allierade rekryteras, 100 000 radikala mujahideen från fyrtio muslimska länder, däribland en Saudi-född miljonär Osama bin Laden och hans kohorter. . .what goes around comes around. . .Efter ett långt och misslyckat krig, evakuerade Sovjet landet i februari 1989. Det anses allmänt att PDP regeringen kollapsade omedelbart efter den sovjetiska avgång, men det bevarade ett tillräckligt folkligt stöd för sin kampen i ytterligare tre år, överlevandes till och med Sovjetunionen sig med ett år. Men sen föll de och mujahideen tog över Afghanistan, som sjönk ner i inbördeskrig. Inbördeskriget fortsatte att ödelägga städer, plundringar, iscensatta massavrättningar, stängda skolor, våldtagna kvinnor och flickor, och ett Kabul i spillror.Dessa krigare som till stor del hade skapats och finansierats av CIA, fick leva ett eget liv. Hundratals av dem återvände hem till Algeriet, Tjetjenien, Kosovo och Kashmir att bedriva terroristattackerna i Allahs namn mot regimer som levde i den sekulära moraliska korruptionen. Men kriget mot omoralen i Afghanistan blev den blodigaste.
Talibanerna, finansierade även de av USA och Pakistan fördömde alla former av "omoral" som så som föräktenskapligt sex, äktenskapsbrott och homosexualitet. De tog makten och förbjöd all musik, teater, bibliotek, litteratur, sekulära utbildning, och mycket vetenskaplig forskning. Talibanerna släppte loss ett religiöst skräckvälde, införande av en ännu strängare tolkning av muslimsk lag än som används av de flesta av Kabuls mullor. Alla män var tvungna att bära otrimmade skägg och kvinnorna var tvungna att bära burqa som täckte dem från topp till tå, inklusive deras ansikten. Personer som har varit långsamma med att följa direktiven togs snabbt om hand och stränga straff från ministeriet för dygder var att vänta. Kvinnor som ansågs "omoraliska" skulle stenas till döds eller begravts levande. Inget av detta rörde inte Washington ryggen.
Så sent som 1999, betalde den amerikanska regeringen hela årslönen för varje enskild talibanska regeringsmedlem via bistånd. Inte förrän i oktober 2001, när president George W. Bush var tvungen att samla opinionen bakom sina bombningar i Afghanistan gjorde han upp med talibanernas förtryck av kvinnor. Ytterligare en intressant detalj i sammanhanget ä även att varken Clinton eller Bush förvaltningar någonsin placerade Afghanistan på den officiella State Department listan över stater som anses för att sponsra terrorism, trots de erkänt förekomsten av Osama bin Laden som gäst i talibanernas regering. En sådan placerings på "skurkstaternas" tio i topp skulle nämligen ha gjort det omöjligt för en amerikanska olje- eller byggföretag att ingå ett avtal med Kabul för en gasledning till de centralasiatiska olje- och gasfält.
Nu har vi då åter ett krig i Afghanistan, med spridningspotential till Pakistan, krig som på nytt har tagit tiotusentals liv. Tillsammans med syskon på den Pakistanska sidan har folket dödats av kryssningsmissiler, Stealth bombare, Tomahawks, Daisybomber, landminor och Svenska granater. Då nämner jag inte ens de som fortsätter att dö av hunger, kyla, brist på skydd, och brist på vatten. Så de brinnande resterna av materiel som vi ser p dagens bilder från Peshawar hade vi sluppit se om Washington hade lämnat den marxistiska Taraki i fred 1979, ingen armé av mujahideen, ingen sovjetisk intervention, inget krig som förstörde Afghanistan, ingen Osama bin Laden, och inget 9/11.
USA: s intervention i Afghanistan följde kalla krigets perversa mönster; Kambodja, Angola, Moçambique, Etiopien, Nicaragua, Grenada, Panama, och på andra håll, men USA fick betala mer just för denna miss. Afghanistan, ett misshandlat och utarmat land, fortsätter alltså även för Obama att vara ett galant korståg mot terrorismen
Under flera hundra år var Afghanistan ett land där mer än 75 procent av den odlingsbara marken ägdes av endast 3 procent av befolkningen på landsbygden. Ett recept för revolution som mycket riktigt följde och 1973 blev kungen av rödgardister, men regeringen som ersatte honom visade sig föga överraskande vara enväldiga, korrupta och impopulära. Dessa maktmuppar tvingades i sin tur ut i 1978 efter en massiv demonstration framför presidentpalatset, och efter det att armén ingrep för att stötta demonstranterna. De militärer som tog ledningen uppmanade den impopulära regeringen(People’s Democratic Party, PDP) att bilda en ny regering under ledning av en viss och vis Noor Mohammed Taraki, marxist, poet och romanförfattare. Därmed tillträde en marxist led koalitionen av nationella krafter. Detta var en helt inhemska händelse. Inte ens CIA skyllde Sovjetunionen för det denna kupp mot PDP.
Taraki fortsatte att legalisera fackföreningsrörelsen, och inrättade minimilön, skapade en progressiv inkomstskatt, en läs- skrivkampanj, och program som gav vanliga människor ökad tillgång till hälsovård, bostäder och offentlig renhållning. Spirande bonde och arbetskooperativ startades och pristak på vissa viktiga livsmedel infördes. Regeringen fortsatte en kampanj som hade inletts av kungen att befria kvinnor från deras urgamla kulturella slaveri, offentlig utbildning för flickor i olika stammar infördes te.x.
Under Taraki regimen (det var trots allt en regim, om än av den mindre repressiva sorten) blev Kabul hade en kosmopolitisk stad. Konstnärer, hippies, turister och studenter flockades ditt. Kvinnor studerade vid Kabuls universitet, femtio procent av de universitetsstuderande var kvinnor vid denna tidpunkt.
Taraki påbörjade även arbete med att utrota odlingen av opiumvallmo. Fram till dess hade Afghanistan producerat mer än 70 procent av det opium som behövdes för världens heroin leveranser. Regeringen hade också avskaffat alla fordringar på bönderna, och började utveckla en stor jordreform. Taraki var en genuint populär ledare och folk såg framtiden an. . .men med förändring kommer även förtvivlan, den feodala maktmännen var enormt jätte mycket emot den jordreform som brutit upp deras makt och deras inkomst från opium. Och stamsnubbarna gjorde gemensam sak med fundamentalistiska tokmullor som envist motsatte sig regeringens engagemang för jämställdhet och utbildning av kvinnor och barn. På grund av sin lätt kollektivistiska ekonomiska politik hade Taraki regeringen även stött på oppositionen i USA: s nationella säkerhetsråd. Således, 1979, tog en tjänsteman inom Taraki regeringen, Hafizulla Amin, som rekryterades av CIA under flera år han tillbringade i USA som student, makten i en väpnad kupp. Han avrättade Taraki, stoppade reformer, mördade, fängslade eller sände tusentals Taraki supportrar i exil. Men inom två månader störtades han av PDP inklusive progressiva element inom militären.
Läsaren bör nu notera att detta skedde före det sovjetiska militära ingripandet. USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski har offentligt medgivit att, månader innan sovjetiska trupper in i landet, lät Carter administrationen ge enorma summor för att muslimska extremister för att ta udden av den nygamla reformvänliga regeringen. Delar av denna ekonomiska insats investerades i brutala attacker av den CIA-stödda mujahideen mot skolor och lärare på landsbygden. I slutet av 1979, bad den då allvarligt belägrade PDP regeringen Moskva att skicka en kontingent av trupper för att stävja mujahideen och de nyanlända utländska legosoldaterna, som komiskt nog alla rekryteras, finansieras, och beväpnades av CIA. Sovjet hade redan skickat stöd för projekt inom gruvdrift, utbildning, jordbruk och folkhälsa, men att använda trupper innebar ett åtagande av en mer seriös och politiskt farligt slag. Det tog upprepade uppmaningar från Kabul innan Moskva gick med på att ingripa militärt. Den sovjetiska interventionen blev därefter ett gyllene tillfälle för CIA att omvandla de afghanska stammarnas motstånd i ett heligt krig, ett Islamiska jihad för att utvisa de gudlösa kommunisterna från hela Afghanistan.
Under årens lopp spenderade USA och Saudiarabien 40 miljarder dollar på kriget i Afghanistan. CIA och dess allierade rekryteras, 100 000 radikala mujahideen från fyrtio muslimska länder, däribland en Saudi-född miljonär Osama bin Laden och hans kohorter. . .what goes around comes around. . .Efter ett långt och misslyckat krig, evakuerade Sovjet landet i februari 1989. Det anses allmänt att PDP regeringen kollapsade omedelbart efter den sovjetiska avgång, men det bevarade ett tillräckligt folkligt stöd för sin kampen i ytterligare tre år, överlevandes till och med Sovjetunionen sig med ett år. Men sen föll de och mujahideen tog över Afghanistan, som sjönk ner i inbördeskrig. Inbördeskriget fortsatte att ödelägga städer, plundringar, iscensatta massavrättningar, stängda skolor, våldtagna kvinnor och flickor, och ett Kabul i spillror.Dessa krigare som till stor del hade skapats och finansierats av CIA, fick leva ett eget liv. Hundratals av dem återvände hem till Algeriet, Tjetjenien, Kosovo och Kashmir att bedriva terroristattackerna i Allahs namn mot regimer som levde i den sekulära moraliska korruptionen. Men kriget mot omoralen i Afghanistan blev den blodigaste.
Talibanerna, finansierade även de av USA och Pakistan fördömde alla former av "omoral" som så som föräktenskapligt sex, äktenskapsbrott och homosexualitet. De tog makten och förbjöd all musik, teater, bibliotek, litteratur, sekulära utbildning, och mycket vetenskaplig forskning. Talibanerna släppte loss ett religiöst skräckvälde, införande av en ännu strängare tolkning av muslimsk lag än som används av de flesta av Kabuls mullor. Alla män var tvungna att bära otrimmade skägg och kvinnorna var tvungna att bära burqa som täckte dem från topp till tå, inklusive deras ansikten. Personer som har varit långsamma med att följa direktiven togs snabbt om hand och stränga straff från ministeriet för dygder var att vänta. Kvinnor som ansågs "omoraliska" skulle stenas till döds eller begravts levande. Inget av detta rörde inte Washington ryggen.
Så sent som 1999, betalde den amerikanska regeringen hela årslönen för varje enskild talibanska regeringsmedlem via bistånd. Inte förrän i oktober 2001, när president George W. Bush var tvungen att samla opinionen bakom sina bombningar i Afghanistan gjorde han upp med talibanernas förtryck av kvinnor. Ytterligare en intressant detalj i sammanhanget ä även att varken Clinton eller Bush förvaltningar någonsin placerade Afghanistan på den officiella State Department listan över stater som anses för att sponsra terrorism, trots de erkänt förekomsten av Osama bin Laden som gäst i talibanernas regering. En sådan placerings på "skurkstaternas" tio i topp skulle nämligen ha gjort det omöjligt för en amerikanska olje- eller byggföretag att ingå ett avtal med Kabul för en gasledning till de centralasiatiska olje- och gasfält.
Nu har vi då åter ett krig i Afghanistan, med spridningspotential till Pakistan, krig som på nytt har tagit tiotusentals liv. Tillsammans med syskon på den Pakistanska sidan har folket dödats av kryssningsmissiler, Stealth bombare, Tomahawks, Daisybomber, landminor och Svenska granater. Då nämner jag inte ens de som fortsätter att dö av hunger, kyla, brist på skydd, och brist på vatten. Så de brinnande resterna av materiel som vi ser p dagens bilder från Peshawar hade vi sluppit se om Washington hade lämnat den marxistiska Taraki i fred 1979, ingen armé av mujahideen, ingen sovjetisk intervention, inget krig som förstörde Afghanistan, ingen Osama bin Laden, och inget 9/11.
USA: s intervention i Afghanistan följde kalla krigets perversa mönster; Kambodja, Angola, Moçambique, Etiopien, Nicaragua, Grenada, Panama, och på andra håll, men USA fick betala mer just för denna miss. Afghanistan, ett misshandlat och utarmat land, fortsätter alltså även för Obama att vara ett galant korståg mot terrorismen
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر