Afghanska kvinnor vill se krigsherrarna inför rätta
Det är kvinnorna som får bära krigets bördor. Mannen vid fronten dör på en gång. Kvinnan som har lämnats bakom dör tum för tum. I trettio år har den afghanska kvinnan dött denna död. Då och då kommer hon i blickpunkten för internationella media när västerländska journalister slår ner som gamar i Kabul. Blå burkas och lerhyddor dyker upp som hastigast på tidningarnas förstasidor. Sedan får gamarna bråttom iväg eftersom det väntar saftigare nyheter någon annanstans.
I Washington och London känner de Första Damerna också starkt för de afghanska kvinnorna, när en höjning av krigsbudgeten behöver motiveras. Förr blev onkel Sam och John Bull upprörda när de otrogna kommunisterna uppmuntrade de afghanska kvinnorna att slänga burkan. Sedan ville de bomba Kabul eftersom de troende talibanerna tvingade på de afghanska kvinnorna burkan.
Den afghanska kvinnan låter sig inte avskräckas av det ”internationella samfundets” politiska krav och ger inte upp sin kamp för fred, demokrati och frigörelse, liksom för rätten till utbildning, vård och arbete. Kanske det ingenstans i världen finns kvinnor som är så starkt för utbildning som de afghanska.
Rawa, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (den revolutionära organisationen för Afghanistans kvinnor), förkroppsligar denna kamp. Ända sedan 1977 har de gjort omvärlden uppmärksam på de afghanska kvinnornas lidande och deras kamp. Rawa är den enda kvinnoorganisationen, kanske till och med den enda politiska organisationen, som överlevt trettio år av krig i Afghanistan. Bara det är en prestation.
– Den är inte lik någon annan organisation i hela världen, säger John Pilger.
– Det är feminismens höjdpunkt, hemvist för de modigaste bland de modiga.
Detta bekräftades 8 mars när Rawa-aktivister och deras anhängare, som tvingas arbeta underjordiskt eftersom Rawa är olagligt i Afghanistan, samlas inte i hundratal utan i tusental i Almas e Sharqs bröllopslokal på 8 mars. Det blev en bröllopslokal eftersom det är det enda ställe där tusentals människor kan samlas.
Det var inte bara Rawa som mobiliserade sina aktivister 8 mars. Dussintals andra kvinnorättsgrupper hade organiserat möten och i ett fall en demonstration över hela Afghanistan, särskilt i Kabul. Samtidigt hade Karzairegeringen (som ironiskt nog styrs av samma fundamentalister som betraktas som ansvariga för de afghanska kvinnornas situation) ordnat några aktiviteter. Vid en av dessa talade Karzai till de ditbussade åhörarna, och det hela sändes på den statliga RTA-kanalen. Man såg åhörarna prata sinsemellan utan att lyssna till vad Karzai hade att säga medan de väntade på den vräkiga lunch som vanligen serveras vid sådana hycklande officiella tillställningar.
Men regeringen var vänlig nog att bjuda de kvinnliga pendlarna på statliga bussbolag en överraskning 8 mars: de behövde inte betala biljetten!
Både elektroniska och tryckta media använde en hel del tid och utrymme till 8 mars. Men sånger, paroller och uttalanden upprepade bara ständigt samma klichéer: ”Kvinna är mor, syster och dotter”, ”Goda mödrar ger ett gott samhälle”, ”Utbildade kvinnor ger sunda familjer”.
Parollerna skilde sig inte nämnvärt från de, vid en annan begivenhet denna skribent var närvarande vid, som organiserades av nio NGO:er i samverkan, i Morwarids bröllopslokal. En av talarna var Masooda Jalal, tidigare kvinnominister och ett välkänt namn i Afghanistan. Hon har också ställt upp i presidentval.
I sitt korta tal, liksom i ett samtal med Internationalen, kritiserade hon Karzairegeringen för att inte ha uppfyllt de löften om att förbättra kvinnornas ställning som man givit vid olika internationella konferenser.
I sitt samtal med Internationalen tryckte hon på vikten av att bestämmelserna i grundlagen förverkligades, eftersom grundlagen ”stödde kvinnorna” både till innehållet och i sin anda..
– Både vid Berlinkonferensen och vid konferenserna i Tokyo och London lovade den afghanska regeringen att hjälpa de afghanska kvinnorna att förbättra sin ställning, men sex år har gått och ingenting har hänt, säger hon beklagande.
Vem anser hon vara ansvarig för detta; Karzairegeringen eller det internationella samfundet?
– Det internationella samfundet har levererat det man lovat. Man utlovade politisk, diplomatisk, moralisk och teknisk hjälp. Allt detta levererades. Men vad det internationella samfundet inte lyckades med var att leda och övervaka hela processen.
Hon anser att all utländsk hjälp borde länkas till kvinnors deltagande, och det borde vara obligatoriskt för regeringen. Hon kritiserar också det ”internationella samfundet” för att stödja manliga politiker i stället för kvinnliga.
I Almas e Sharq-salen framstod däremot kraven, parollerna och kritiken i stark kontrast till de klichéer som upprepades av media och officiella representanter. Här förekom inga sånger som prisade mödrar och systrar och som sändes i rader av TV-kanaler. Här sjöng elever från Rawaskolorna ”Kabul, Kabul, Kabul e Zeba Kabul. Kay kar dat dasmanan att weran wa nashad kabul” (O vackra Kabul, fienderna har förstört dig och gjort dig olycklig).
Parollerna var stridbara, stämningen allvarlig och talen hårda.
Faiqa, 19, som snart ska börja på journalistlinjen vid Kabuls universitet, var huvudtalaren.
– Hjälp oss att ställa krigsherrarna inför rätta, uppmanade hon omvärlden.
Hon ville att de ökända krigsherrarna skulle ställas inför rätta för krigsförbrytelser vid någon internationell krigstribunal. Ropen här i Almas e Sharaq handlade om jämlikhet, frigörelse och demokrati.
Ett stort porträtt av Perwaiz Kambaksh, en journalist som just nu sitter i dödscell, visade Rawas engagemang för demokratiska rättigheter. Kambaksh anklagas för att sprida antiislamsk propaganda. Han är fortfarande journaliststuderande vid Mazar e Sharif-universitetet och straffas för sin brors ”brott”. Brodern, som också är journalist, är skyldig till att ha kritiserat krigsherrarna. Ett utmärkt teaterstycke (kallat Rättvisa) som visade upp Kambakshs situation, framfördes till sist.
Faiqa säger till Internationalen:
– Afghanistan kommer inte att befrias förrän de afghanska kvinnorna befrias. Vi vill att omvärlden ska rikta blicken mot de afghanska kvinnornas situation.
Vad har förändrats sedan talibanerna gav sig iväg?
– Den enda förändringen är att burkatvånget tagits bort. I vissa delar av Afghanistan, som i Kabul, arbetar kvinnor inom ministerier och NGOer. Men för de flesta kvinnor är situationen fortfarande eländig. Den afghanska kvinnan litar inte på läget. Hon känner sig inte trygg. Kvinnorna här vet att deras krav kommer att besvaras med kidnappningar, misshandel och våldtäkter. Verkligheten här ser inte ut som den bild som ges i västerländska media.
Rawa har drivit en kampanj för att få krigsherrarna inför rätta i någon internationell domstol. Enligt Faiqa kan man inte lita på det afghanska rättssystemet, och ”vi måste statuera ett exempel genom att få krigsherrarna på de anklagades bänk”
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر