Det afghanska motståndet växer

I samband med USA:s anfall mot Afghanistan utlovades en fantastisk ekonomisk, social och politisk utveckling.  Afghanistan skulle bli ett nytt Hong Kong. Men efter sju år av ockupation lever Afghanerna lika eländigt som förr.

Afghanistan ligger nu på 173 plats av 178 länder i en undersökning gjord av FN över mänsklig och social utveckling. Medelåldern i landet är 44 år, vilket är 20 år lägre än medelåldern i de forna centralasiatiska sovjetrepublikerna norr om landet. 

Invasionen av Afghanistan har resulterat i ett fortsatt sönderfall i ett redan sönderslitet land med stora sociala och inbördes politiska spänningar. Krigsherrar styr i många områden och västvärldens marionett Hamid Karzai kallas för Kabuls borgmästare. Det råder inget tvivel om att talibanerna med stöd från krafter i Pakistan, Saudiarabien och andra länder har framträtt med förnyad styrka.

Växande opposition

Men försöken från Nato och västvärlden att framställa det afghanska upproret som uteslutande talibanskt är falskt. Allt pekar på en växande folklig opposition mot de utländska trupperna och mot marionettregeringen Karzai. En utveckling som nu pågått i ett antal år.

Redan för två år sedan kunde en BBC-rapport om det växande upproret  konstatera att: ”I en del områden är det svårt att skilja på attacker från talibanerna och attacker som utförs av andra radikala islamistiska grupper och individer…Situationen har ytterligare komplicerats av en rad svåra motsättningar;  skiftande lojaliteter, etniska motsättningar samt lokala rivaliteter och stridigheter i det afghanska samhället.”

I slutet av talibanregimens styre drabbades Afghanistan av torka med omfattande matbrist och nöd. Detta användes 2001 av USA  för att motivera anfallet. Fem år senare drabbades Afghanistan av förnyad torka och två miljoner människor var på svältgränsen. Enligt FN:s matprogram var sex och en halv miljon människor på hungergränsen. Ockupationen har inte förbättrat matförsörjningen. 

Miserabla förhållanden

Likaså är förhållanderna för många av landets sju och en halv miljon stadsbor miserabla. De sex största städerna har en sönderslagen infrastruktur efter tre årtionden  av stridigheter. Trycket på städerna har ökat genom att folk flytt stridigheterna på landsbygden. Många har inte råd att betala hyra, så de bor i utbombade ruiner. Samtidigt lever en liten elit gödd av utländska pengar ett liv i lyx. Byggherrar, regeringstjänstemän, knarkhandlare och andra korrupta skapar enklaver av rikedom. 

Delar av Kabul saknar el och rinnande vatten. Samtidigt finns områden där de superrika bor. I en rapport skriven 2006 målar professor Marc Herold vid University of New Hampshere upp en skrämmande bild av situationen:

”Yttringarna av denna falska utveckling i Kabul är många och groteska; byggandet av lyxhotell, köpcentra och vräkiga palats, blandat med skriande fattigdom tillsammans med en enorm osäkerhet med stängda och övergivna gator på kvällar och nätter, en opium och utlandsfinansierad konsumtionsspiral, perverterad korruption, alkohol och prostituerade för det utländska klientelet och den långa listan av ‘Kabuls förnäma’ – utländska andra och tredje rangens politiker, ett överdäst NGO-samhälle, bluffmakare och annat påhäng av alla chatteringar, pengautdelare, neo-koloniala administratörer, opportunister, importerade prostituerade från  Kina och före detta Sovjetrepubliker, importerade thailändska massörer i Mustafa Hotell, mutade politiker och lokala maktförhandlare… legokneektar, allmänna lycksökare, indrivare etc.”