Talibanernas välde 1996-2001
Talibanerna upprättade en extremt konservativ regim som krävde blind underkastelse under de lagar och regler de uppställde. Allt som verkade västerländskt och syndigt förbjöds – populärmusik, TV och fotboll till exempel. Män måste ha skägget kvar och kvinnor måste helt och hållet dölja sig från hjässan till fötterna under ett skynke, en så kallad burka.
Kvinnor förbjöds också att arbeta utanför hemmet och flickor fick inte gå i skolan. Grymma kroppsstraff infördes för alla möjliga förseelser – tjuvar kunde få händer eller fötter avhuggna, otrogna kvinnor kunde stenas och så vidare. Talibanerna ansåg själva att reglerna skulle göra Afghanistan till ett rent islamiskt samhälle, men det var i många fall snarare ålderdomliga pashtunska sedvänjor från landsbygden än islamiska lagar de införde.
Den välutbildade medelklassen i städer som Kabul uppfattade talibanstyret som ett återfall i reaktionära mönster från medeltiden. På den pashtunska landsbygden hälsades det däremot av många som en lättnad efter alla år av krig.
Talibanerna fick aldrig kontroll över hela Afghanistan. I en liten del av bergen i norr hade olika anti-talibanska grupper slutit sig samman i det som kom att kallas Norra alliansen. Tadzjikiska och uzbekiska styrkor under befäl av Ahmed Massoud och Rashid Dostum bekämpade talibanerna i ett gerillakrig. Mellan shiiterna och talibanerna rådde också stark fiendskap. När talibanerna återtog staden Mazar-i-Sharif 1998 anställde de massaker på flera tusen shiitiska hazarer.
Efterhand växte också omvärldens motvilja mot det reaktionära styret i Afghanistan. Mycket få länder hade erkänt regimen diplomatiskt. Iran var upprört över talibanernas förföljelser av hazarerna. I USA och Västeuropa växte opinionen mot talibanernas kvinnoförtryck. Ryssland understödde Norra alliansen och sin forne fiende Massoud för att hindra spridning av talibanernas extrema form av islam till de före detta sovjetrepublikerna i Centralasien.
En fristad för al-Qaida
Talibanerna blev alltmer isolerade. Till det bidrog att flertalet av dem var ganska okunniga om omvärlden och ytterst misstrogna mot allt som verkade ”ogudaktigt”. Till slut var deras enda vänner Pakistan samt den saudiske miljonären Usama bin Ladin och hans terrornätverk al-Qaida.
Usama bin Ladin hade hjälpt till att rekrytera unga muslimska frivilliga till kampen mot den sovjetiska ockupationen på 1980-talet. Många av dessa krigsveteraner, de så kallade ”afghanaraberna”, bildade sedan kärnan i al-Qaida. Genom sitt oförsonliga hat mot allt västerländskt och mot den saudiska regimens nära förbindelser med USA gjorde Usama bin Ladin sig omöjlig i sitt hemland och hamnade efter en del kringflackande hos talibanerna i Afghanistan. Där fortsatte han att bygga upp al-Qaida och att utbilda muslimska fanatiker som ville bedriva kamp mot det ogudaktiga västerlandet genom terrordåd.
FN-sanktioner
När USA pekade ut al-Qaida och Usama bin Ladin som ytterst ansvariga för sprängattentat mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998 hamnade talibanerna i ett dilemma. De var beroende av Usama bin Ladins ekonomiska stöd, men genom att ge honom beskydd blev de själva utpekade som medskyldiga till internationell terrorism.
Som straff för att talibanerna skyddade bin Ladin bombade USA 1998 mål i Afghanistan där man misstänkte att al-Qaida hade utbildningsläger. Året därpå införde FN ekonomiska sanktioner mot Afghanistan.
Sanktionerna bidrog till att förvärra det redan svåra försörjningsläget i Afghanistan. Svår torka flera år i rad gjorde situationen än värre. Svältande människor måste lämna landsbygden och söka sig till flyktingläger. Många återupptog också odlingen av opium, som talibanerna tidigare hade förbjudit.
11 september 2001
Den 9 september 2001 mördades Norra alliansens ledare Ahmed Shah Massoud av två självmordsbombare. När tre flygplan två dagar senare flögs in i World Trade Center och Pentagon i USA och orsakade cirka 3000 människors död riktades misstankarna nästan omedelbart mot Usama bin Ladin och hans al-Qaida. USA begärde bin Ladin utlämnad, men talibanerna vägrade.
Med FNs samtycke inledde amerikanska och brittiska flygplan i oktober 2001 bombanfall mot Afghanistan. Samtidigt ryckte förband ur Norra alliansen fram mot Kabul. Tack vare USA-alliansens flygunderstöd kunde Norra alliansen snabbt trasa sönder talibanernas frontlinje och driva dem på flykt. Stora styrkor kapitulerade, andra bara slängde sina vapen och begav sig hem till sina byar. Många lokala krigsherrar bytte också sida när de såg vem som höll på att vinna.
Efter några veckor var mulla Omar och hans regering utdrivna ur Kabul. I slutet av november landsatte USA marinsoldater nära Kandahar i söder, och efter ett par veckors strider var talibanväldet slut.
Däremot lyckades inte den USA-ledda alliansen, kallad Operation Enduring Freedom (OEF), tillfångata vare sig Usama bin Ladin eller mulla Omar. De och en del av deras trogna jagades i de svårtillgängliga Tora Bora-bergen i öster, men de antogs ha flytt till Pakistan där de kunde gömma sig i de mer eller mindre laglösa gränsregionerna. En del talibanförband fanns också kvar i bergsområden i södra Afghanistan.
Nystart med problem
I december 2001 hade FN samlat afghaner från olika riktningar och folkgrupper till ett möte i Bonn i Tyskland för att tillsätta en provisorisk regering. Till ny ledare utsågs Hamid Karzai, en välutbildad pashtunsk klanledare med gott anseende hemma och i omvärlden.
Karzai hade också goda relationer till exkung Zahir Shah, som våren 2002 återvände till sitt hemland efter många års landsflykt. Den åldrande kungen hade dock inga politiska ambitioner utan kom tillbaka som privatperson och möttes med respekt av sina landsmän.
Från över 60 länder och internationella organisationer utlovades ett omfattande bistånd. Efter mer än tjugo år av krig och konflikter var förödelsen i Afghanistan nästan fullständig inom alla områden, och de flesta afghanerna led svår brist på mat, bostäder, sjukvård och utbildning.
Sommaren 2002 hölls en så kallad loya jirga, en traditionell afghansk rådsförsamling med cirka 1 600 delegater från landets alla provinser, i Kabul för att återupprätta en förvaltning för hela landet. Hamid Karzai valdes till interimspresident, och trots stora motsättningar godtog församlingen den övergångsregering som Karzai hade föreslagit med deltagare från de största etniska grupperna.
Ny författning och val
En ny författning för Afghanistan stadfästes i början av 2004 av en ny loya jirga. Den inrättade ett system med stark presidentmakt, ett parlament med två kammare och självständiga domstolar. Grundlagen slår fast att kvinnor och män har samma rättigheter och den ger skydd åt språkliga och religiösa minoriteter.
Författningen banade väg för landets första presidentval någonsin i oktober samma år, och sju medborgare av tio beräknas ha röstat, de flesta på en kandidat från deras egen folkgrupp. Pashtunen Karzai vann med drygt 55 procent av rösterna. Tvåa kom tadzjiken Yunus Qanooni med 16 procent, trea blev hazaren Mohammed Mohaqeq med 11,6 procent och fyra uzbeken Rashid Dostum med 10 procent av rösterna. Presidentens mandatperiod är fem år.
Det första valet till parlamentets underhus och provinsernas församlingar hölls i september 2005. Vid denna tid hade våldet ökat med attacker från talibaner och andra grupper, vilket delvis störde valkampanjen. Inga politiska partier fick delta i valet men de invalda motsvarade rätt väl folkgruppernas inbördes storlek. Bland ledamöterna återfanns också tidigare krigsherrar och avhoppade talibaner. Ett 60-tal kvinnor valdes in med hjälp av kvotering.
Internationell fredsstyrka
Regeringen i Kabul har aldrig fått kontroll över hela landet, vilket har hindrat mycket av den nödvändiga återuppbyggnaden. I de flesta provinserna hade lokala krigsherrar tagit över efter talibanernas fall och många utnämnde sig själva till ”guvernörer”. De flesta vägrade att avväpna sina milisstyrkor och strider förekom mellan rivaliserande krigsherrar.
De första åren efter 2002 ”härskade” Karzais regering i stort sett bara i huvudstaden, och när Karzai vid ett par tillfällen reste ut i landet utsattes han för mordförsök. Han måste ständigt omge sig med amerikanska soldater som livvakter.
En fredsstyrka med FN-mandat, International Security Assistance Force (ISAF), hade redan kring nyåret 2002 sänts till Kabul för att skydda den provisoriska regeringen och upprätthålla ordningen. En grupp svenska soldater ingick redan från starten i styrkan. Högsta befälet för ISAF tilldelades NATO i augusti 2003.
Sedan FN gett ISAF mandat att utökas och stationeras även utanför Kabul sattes några baser under 2004 upp i landets relativt lugna norra del. Soldaterna samverkade i mindre enheter med bland annat biståndsorganisationer i s k rekonstruktionsgrupper för provinserna (PRT) som bistår med återuppbyggnaden, hjälper lokala ledare att skapa en fungerande civilförvaltning mm. Sveriges trupp – cirka 350 man 2008 – har ansvaret för PRT i Mazar-i-Sharif. Under 2005 öppnades ISAF/PRT-baser även i västra Afghanistan.
Talibanernas återkomst
Det väpnade motståndet hade upphört bara en kortare period efter talibanernas nederlag, och redan under 2002 förekom attacker mot den nya regeringen, de utländska styrkorna och biståndsarbetare. En del av angreppen utfördes av krigsherren och den tidigare premiärministern Gulbuddin Hekmatyar, som hade förklarat ”heligt krig” mot USA.
Den USA-ledda koalitionen, OEF, har bara haft begränsade framgångar i jakten på ledande talibaner och utländska ”jihadister” i kretsen kring al-Qaida. Omkring femton stater har deltagit i koalitionen, men de allra flesta soldaterna kommer från USA.
Den amerikanska ledningen har kritiserats för att särskilt fram till 2006 ha varit mer inriktad på militära än politiska lösningar i Afghanistan. Vid flera tillfällen har USA:s flyg anfallit ”misstänkta talibaner”, vilket orsakat många dödsfall bland civila afghaner och materiell förödelse. Händelserna har tvingat president Karzai att offentligt kritisera sina allierade USA och NATO, men attackerna bara ökade afghanernas traditionella motvilja mot både centralregeringen och den utländska närvaron.
Afghanerna, särskilt på landsbygden, upplevde inte några större förbättringar under de första åren med en demokratiskt vald regering. I de mycket konservativa provinserna i söder och sydost kunde allt fler talibaner, som återvänt från Pakistan, röra sig tämligen fritt och vinna nya anhängare – även om byborna i många fall även lockades med pengar eller utsattes för hot.
Kan opiumodlingen stoppas?
Den lönsamma odlingen av opiumvallmo har ökat under flera år, och Afghanistan svarar idag för över 90 procent av världens opium. FN beräknade att skörden 2007 uppgick till 8 200 ton jämfört med 6 100 ton året innan. Över hälften av odlingen sker i Helmand-provinsen i söder medan 20 andra provinser svarar för resten.
Samtidigt har även den traditionella odlingen av cannabis ökat avsevärt.
Olika försök att förmå bönderna att odla andra grödor har bara haft begränsad framgång. I de områden där talibanerna, vissa krigsherrar eller kriminella grupper kan röra sig tämligen fritt har verksamheten blivit en stor bransch med heroinlaboratorier, marknadsplatser för narkotika och en omfattande smuggling ut ur landet.
Talibaner har ofta rollen som vakter för att skydda odlare och smugglare och får i utbyte en skatt på handeln, kontanter och insmugglade vapen. Inom landets poliskår frodas korruption, och många lokala polismän och regeringstjänstemän får betalt för att hålla tyst.
För president Karzai och NATO-styrkan är narkotikan ett svårt dilemma. Om odlingarna skulle förstöras med flygbesprutning blir regeringen ännu mer impopulär ute i landet och kan förlora stöd inte bara från bönder utan också från lokala hövdingar som tjänar pengar på handeln samtidigt som de själva sitter i ministerier eller parlamentet.
Att effektivt kontrollera gränstrafiken eller identifiera och gripa knarkhandelns ledare är mycket svåra uppgifter. Flera experter anser att odlingen inte kan stoppas förrän det väpnade motståndet är brutet och utvecklingen av landsbygden kommit igång på allvar.
Allt starkare motstånd i söder
I provinserna i söder och öster blev det under 2006 allt mer uppenbart att konflikten skulle bli svår och långvarig. Talibanerna hade etablerat en stark närvaro och genomförde raketbeskjutningar och regelrätta militära anfall mot regeringsarmén och de utländska trupperna. Efter mönster från Irak började talibanerna och de utländska ”jihadisterna” utföra allt fler självmordsattentat, vilket ofta drabbade civilbefolkningen. Även anställda inom FN och internationella hjälporganisationer som Röda korset råkade ut för mord och väpnade överfall.
Under 2006 fullbordade samtidigt NATO utbyggnaden av ISAF/PRT-baser i de södra och östra provinserna och övertog huvudansvaret för den militära insatsen i dessa områden från USA-alliansen OEF. Över hälften av USA-soldaterna ställdes under NATO-befäl, medan det reducerade OEF bland annat gav flygunderstöd åt andra förband och fortsatte ”jakten på al-Qaida” på båda sidor av gränsen mot Pakistan.
Tidigare förhoppningar i USA på att kunna börja ta hem en del av styrkorna vändes i sin motsats och förstärkningar sändes till Afghanistan. USA inledde en övertalningskampanj för att förmå också NATO-länderna i Europa att sända fler soldater. Sommaren 2008 hade ISAF-styrkan vuxit till cirka 53 000 man, av vilka cirka 17 000 kom från USA. Alliansen OEF uppgick till omkring 20 000 man.
I ISAF-styrkan i söder, som drogs in i allt hårdare strider, ingår soldater från USA, Storbritannien, Kanada, Danmark och Nederländerna. ISAF/PRT-baserna utgör nästan isolerade öar i en farlig omgivning, och varje patrulluppdrag eller sjukvårdsbesök i avlägsna byar innebär en avsevärd risk.
Fortsatt svag regering
Afghanernas missnöje med president Karzai och regeringen växte stadigt, och till stor del var orsaken brister och felsatsningar i insatserna från omvärlden. Trots miljarder dollar i bistånd upplevde folket sällan några avgörande framsteg – stora delar av biståndet förskingrades av den korrupta eliten i Kabul.
Bristen var stor inom administrationen på välutbildade och hederliga medarbetare, och regeringen var beroende av stöd från en del personer som tidigare begått krigsförbrytelser.
Som en positiv utveckling sågs det faktum att FN i början av 2008 beslöt att stärka sitt engagemang i Afghanistan. En norsk diplomat, Kai Eide, utnämndes till särskild FN-representant, och avsikten med uppdraget var bland annat att samordna det internationella stödet till landet för att göra det mer effektivt samt att hjälpa regeringen att bygga upp starkare institutioner.
Trots en relativt framgångsrik uppbyggnad av den afghanska armén (som bestod av över 70 000 soldater och officerare hösten 2008) och en upprustning av poliskåren saknades möjligheter att skydda alla skolor i oroliga delar av landet. Många lärare, och framför allt skolflickor, vågade inte ta sig till skolan efter upprepade attacker och hotelser.
En amerikansk underrättelsechef beräknade i slutet av 2007 att centralregeringen bara kontrollerade 30 procent av landet medan talibaner och andra motståndsgrupper behärskade 10 procent. Resten styrdes mer eller mindre av de s.k. krigsherrarna och lokala stamhövdingar. Ett år senare var säkerheten så dålig att FN bara kunde nå drygt halva landet med sitt bistånd.
Ny fas i kriget
Vid upprepade tillfällen ända sedan 2003 har president Karzai sagt att han vill försöka övertala ”moderata” talibaner att överge motståndskampen men detta motarbetades av både politiker från andra folkgrupper och USA-militären, och mycket få motståndsmän bytte sida.
På båda sidor växte dock under 2007 en allt starkare insikt om att kriget inte kunde vinnas, och bland NATO-länderna tillhörde britterna dem som tidigast såg möjligheterna att utnyttja en växande splittring mellan afghanska pashtuner, pakistanska pashtuner och de utländska jihadister, från både arabländer och Centralasien, som brukar betecknas som al-Qaida.
Inställningen till den motståndskamp som bedrevs av lokala pashtunska klanledare började förändras, och ett exempel på den nya synen visade sig i början av 2008 när en tidigare talibanbefälhavare trots upprepade gerillaattacker i ett distrikt i Helmandprovinsen utnämndes till chef för distriktet.
Trots att talibanerna och al-Qaida under 2008 kunde slå till inom ett allt större område i Afghanistan kom de under allt svårare press i sitt kärnområde bland bergen i nordvästra Pakistan. Den pakistanska armén inledde offensiver i området och USA-flyget genomförde allt fler riktade missilattacker inne i Pakistan med obemannade plan, så kallade drönare (drones).
Samtidigt pågick en ”religiös motoffensiv” mot al-Qaida. Flera inflytelserika muslimska predikanter uppmanade talibanerna att ta avstånd från rörelsen. De muslimska ledarna i den nordindiska staden Deoband som betraktas som talibanernas andliga fäder utfärdade i maj ett påbud – en fatwa – mot terrorism; dvs ett förbud mot att döda eller begå övergrepp mot oskyldiga.
Samtal med talibaner
Redan innan Barack Obama vann presidentvalet i USA i november hade Washington börjat ändra sin strategi. Det var känt att Obama ville sända fler soldater till Afghanistan men också söka en politisk lösning. Samma linje hade intagits av USAs högste befälhavare i regionen, general David Petraeus.
Den nya strategin innebär dels att söka samarbete och stöd bland grannländerna, bland annat Iran, dels att förhandla med grupper bland talibanerna och dels att söka ett närmande till de talrika stambaserade milisgrupperna i de pashtunska områdena, som även om de är skeptiska mot Kabulregeringen är ännu mer främmande för al-Qaidas idéer om jihad på en internationell nivå.
Stora förväntningar knöts också till det faktum att Saudiarabiens kungahus i september inledde direkta kontakter med afghanska representanter, bland annat tidigare talibanledare, för att försöka få ett slut på våldet. Senare under hösten inbjöd president Karzai ledaren för vad som nu kallas ”de gamla talibanerna”, mulla Omar, till förhandlingar, och vissa källor har uppgett av denne redan har brutit med al-Qaida även om inget sagts offentligt.
Talibanerna avvisade visserligen förslaget och upprepade att alla utländska trupper först måste lämna landet. Mulla Omars talibanfraktion vill inte visa tecken på ”svaghet” eftersom den utmanas av en ännu mer extrem grupp, de så kallade neo-talibanerna som leds av Jalaluddin Haqqani.
växande motståndet liknar situationen efter Sovjetunionens ockupation 1979 och de efterföljande Bengt Kristiansson. Bilden är från 1985.
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر