Varför skall vi bry oss om Afghanistan?
Av Anders Davidson
Amerikanen John K Cooley är en sjuttiofemårig veteranjournalist som i nära ett kvartssekel bevakat Nordafrika och Mellanöstern. Nu finns hans bok ”Oheliga krig. Afghanistan, USA och den internationella terrorismen” utgiven på svenska av Ordfronts förlag. Det är en läsvärd bok.
När John K Cooley började arbeta på den i mitten på 90-talet var hans förläggares intresse milt sagt ljummet. Och ointresset var då allmänt, ännu kände ingen till Usama bin Ladin och ingen ville läsa om USAs utbildning av militanta islamister, vare sig i Afghanistan eller annorstädes. Ändå kom bokens första upplaga redan 1999 på Pluto Press. Nya reviderade upplagor kom 2000 och 2001. Det är tydligt att kapitlen är skrivna vid olika tidpunkter, inte heller har de uppdaterats gemensamt. Den svenska upplagan har därför bitvis blivit rörig.
Läst kritiskt är hans bok som sagt nyttig läsning. Den är en gedigen sammanfattning av de gångna årtiondenas halvt bortglömda telegramnyheter och snabbt förbiflimrande tv-nyheter. Byggd på författarens närvaro, förtrogenhet med regionen och anteckningar tar den med oss bakom mediernas dagsrapportering.
Minnet bleknar som bekant, ofta fortare än tidningsläggen gulnar. Efter den 7 oktober kan i mediabackspegeln händelserna i Afghanistan på 90-talet se ut så här: ”USA:s stöd till det afghanska motståndet mot Sovjetunionen fick under 1990-talet oanade och för USA obehagliga konsekvenser. Talibanernas maktövertagande i Afghanistan är ett exempel.”
Så var ju inte riktigt fallet. USA drog sitt strå till stacken för att installera talibanerna i Kabul. Washington spelade med Riyadh och Islamabad och talibanerna ingick då i
USAs strategi för att pacifisera Afghanistan och därmed nå insteg i Centralasien. Ett mål George W Bush nu istället nådde genom att slå Amerikas Förenta Staters forna skyddslingar ur sadeln och därmed öppna Pandoras ask för ännu en period av blodig buzkashi.
Sedan åtminstone 1992 har det knappats funnits någon militär lösning på Afghanistans problem.
Paradoxalt nog kom de viktigaste utländska uppbackarna av talibanrörelsen, Saudiarabien och Pakistan, USA-allierade med egna motiv till spelinsatserna i Afghanistan,att efter den 11/9 i fjol att vid sidan om Storbritannien utgöra de viktigaste hörnstenarna i USAs allians.
Det finns en återkommande allvarlig brist i de flesta betraktares ögon när Afghanistan förstås ska. Även när Afghanistan läggs under lupp styrs seendet av hur Det stora spelet, the Great Game, förstås. Man får inte syn på afghanerna, de olika afghanska aktörernas motiv och mål tycks inte finnas. Förvisso samtliga fraktioner i olika grad beväpnade och understödda av främmande stater, på egen hand knappast förmögna att driva inbördeskriget vidare, ändå omöjliga att reducera till främmande makters marionetter.
Samma brist har John K Cooley, när han blottlägger de amerikanska statsorganens agerande under olika administrationer: Bush Junior, Clinton, Bush Senior, Reagan, Carter och ända tillbaka till Truman. Det sovjetisk-afghanska kriget 1979-89 begränsas till det Kalla krigets sista fas, ett krig fört av USA genom ombud, där USA oförsiktigt när en orm vid sin barm. En orm som den 11/9 högg i den kvarvarande supermaktens hjärttrakt. Det betydelsefulla i detta krig var – trots amerikanskt, saudiskt, pakistanskt stöd, trots inslag av inbördeskrig – befrielsekriget mot ockupationsmakten. När den siste sovjetiska soldaten lämnade Afghanistan var det inte främst en seger för CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten. (Historien om det några år därefter följande afghanska nederlaget, när det inte gick att vinna också freden, när den förskingrades av afghanska krigsherrar, är delvis en annan.)
USA:s allianser med religiösa extremister
Det drama John K Cooley nu berättar visar hur USA ända sedan presidenten Harry S Truman, som redan strax efter segern över Hitlers Tusenårsrike pekade ut sin nyss allierade Josef Stalin som den nye huvudmotståndaren till USA, odlat kontakter med ”några av de mest konservativa och fanatiska anhängarna av islam”. Vad kunde vara mer naturligt än att söka nya vänner i kampen mot den ateistiska ”världskommunismen” i religiösa rörelser världen över? Från starkt högerorienterade kristdemokrater i Italien med ett stort, starkt Sovjetorienterat kommunistparti till Muslimska brödraskapet i Egypten med en arabsocialistisk Gamal Abdel Nasser som välkomnade sovjetiskt stöd. Till en början efter andra världskriget stödde USA:s regeringar status quo i kolonier under Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien. De heta fronterna i kriget för den Fria världen gick i kolonierna och kolonialmakternas krig i Afrika och i Asien framställdes som ”kamp mot kommunismen” (en parallell till dagens ”krig mot terrorismen”). Planer smiddes, berättar John K Cooley, på en ”muslimsk pakt” mot Nasser och Sovjetunionen. Villigt ställde sig Saudiarabien i spetsen och Pakistans militära härskare mötte också planerna med gillande. Men alliansen uppfattades av ledarna i Indien (i konflikt med Pakistan om Kashmir), Syrien och Irak (som i likhet med Nassers Egypten försökte föra en alliansfri politik) som ett hot mot dem. Nu ser John K Cooley hur USA byter fot och efter att under det Kalla kriget ha satsat på muslimska gerillagrupper är på väg att bli en ny kolonialmakt. Om hur det kommer sig handlar alltså hans bok ”Oheliga krig. Afghanistan, USA och den internationella terrorismen”.
Plötsligt efter terrordåden i New York och Washington var Afghanistan på allas läppar. Bara en knapp månad senare stod
Afghanistan i världshändelsernas centrum:
USA och Storbrittaninen angrep med bombflyg.
Idag, i skuggan av uppladdningen inför det kommande kriget mot Irak, pågår fortfarande kriget i Afghanistan. Bomberna faller fortfarande, bara strålkastarna har slocknat och tv-fotograferna checkat ut från Hotel Kabul.
I sin bok påminner John K Cooley om ett yttrande fällt i Frankrike alldeles efter den allierade invasionen av Hitlers Fort Europa.
De amerikanska soldater som nu genomsöker förödda afghanska byar i det bittra nya afghanska krig som rasar, menar han, kan säga samma sak. Då i juni 1944, när en amerikansk soldat kom fram till en ödelagd fransk by, sa han:
”Det här stället har vi fan i mig befriat till sista invånaren!”.
Än hamnar Afghanistan i fokus, än glider det ut ur bilden.
Förvrängda förmedlade bilder från ett verkligt drama. Det som visas oss är krigare, strider, fanatism. Vi ska tänka att de kan hålla på därborta, vansinnet berör inte oss och inget finns vi kan göra.
Det gamla klassiska svenska dilemmat
”Vad angår oss Polens affärer?” i ny tappning:
Varför ska vi bry oss om Afghanistan?
För att inte frestas släppa blicken från människorna i detta karga vackra våldtagna land. För att förstå hur våra intressen är sammanflätade, hur världen hänger ihop. För att inte glömma afghanerna.
Fotnot: Boken ”Oheliga krig” är utgiven på Ordfronts förlag. Översättning till svenska av Stefan Liundgren. 430 sidor och inbunden. Cirka pris: 200 kronor.
FARDA 23 AFGHANSKA PENNKLUBBEN
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر