histori

histori

Alexander den store inlemmade på 300-talet f.Kr. A. i sitt persiska välde. Ett ökat arabiskt inflytande ledde till A:s islamisering på 600-talet e.Kr. Under 1200- och 1300-talen drabbades landet av mongoliska invasionsvågor, först under Djingis khans och sedan under Timur Lenks ledning. Med Kabul som utgångspunkt utsträckte deras efterföljare Babur under 1500-talet det mäktiga Mogulriket ned till den indiska subkontinenten. Den persiske härskaren Nader drev dock bort mongolerna från A. 1739. Befälhavaren för Naders afghanska livvakt, Ahmad Shah, grundade 1747 A:s kungliga Durrani-dynasti, som satt vid makten ända fram till 1978. Det nybildade riket sönderföll snabbt, men Ahmad Shah räknas som den afghanska nationens grundare.

Under 1800-talet kom A. att klämmas mellan sina två mäktiga grannar – det expanderande Ryssland i norr och Brittiska Indien i sydöst. Kampen mellan dessa båda stormakter om det avgörande inflytandet över landet kallas, med en term lånad från Kipling, "The Great Game". Tre gånger – 1838, 1878 och 1919 – försökte Storbritannien uppnå dominans över A. De brittiska styrkorna slogs i samtliga fall tillbaka av de afghanska klankrigarna.

Mellan det första och det andra anglo-afghanska kriget lyckades kung Dost Mohammad i stor utsträckning ena landet. Hans verk fortsattes av Abdor Rahman Khan, "den starke emiren", under 1800-talets två sista decennier. Abdor Rahman hade under en period av sitt liv levt i Turkmenistan och sett de muslimska folken duka under för det expanderande Ryssland. De iakttagelser han därvid gjorde låg till grund för en skicklig utrikespolitik, som byggde på en balans mellan brittiska och ryska intressen i A. Under denna tid fastställdes landets gränser mot det ryska och det brittiska imperiet, bl.a. den s.k. Durandlinjen mellan A. och Brittiska Indien.

Under 1920-talet bedrev kung Amanollah Khan en reformpolitik som avsåg att införa västerländska moderniteter i A. Bl.a. påbjöds västerländsk klädsel i Kabul, och nya skatter ålades bönderna i syfte att finansiera moderniseringspolitiken. Missnöjet med denna ledde dock till att kungen störtades 1929, varefter en tid av oreda och inre motsättningar följde.

Balansgången mellan mäktiga grannar, och problemen i samband med moderniseringen av det afghanska klansamhället, har präglat A:s moderna historia.

När Pakistan blev självständigt 1947 gjorde A. anspråk på de pakistanska områden där den pashtunska befolkningen bor. Durandlinjen hade kluvit det etniskt homogena område som befolkas av pashtunerna i en afghansk och en brittisk del. De afghanska kraven ledde till ett spänt förhållande mellan de båda länderna. Pakistan stängde sin gräns mot A., vilket ledde till A:s närmast totala isolering under flera år.

Kungen, Zahir Shah, hade kommit till makten 1933. År 1953 gjorde han sin kusin Daud till premiärminister. Daud vände sig i mitten av 1950-talet till USA med en bön om utvecklingshjälp. USA ställde sig kallsinnigt, och det blev i stället Sovjetunionen som tillmötesgick de afghanska bönerna om civil och militär hjälp. Därmed hade en viktig princip i den afghanska utrikespolitiken – neutralitet och balans mellan stormakterna – rubbats och grunden lagts till ett växande sovjetiskt inflytande. Tusentals unga officerare utbildades i Sovjetunionen; många av dem kom senare att spela en ödesdiger roll i de många kuppförsöken. År 1963 tvingade kungen den auktoritäre Daud att avgå, och en liberal författning antogs året därpå. Politiska grupperingar började växa fram, bland dem kommunistpartiet PDPA. De demokratiska reformerna stannade dock i stor utsträckning på papperet, beroende på kungens motstånd, och följden blev en tilltagande social oro under slutet av 1960-talet. Kritiken mot myndigheterna ökade genom statens oförmåga att hantera en torkkatastrof vid början av 1970-talet. År 1973 avsatte Daud kungen med stöd av delar av armén och utropade republik med sig själv som president. Så småningom kom han emellertid i konflikt med de unga officerare som fört honom till makten. Sedan han 1978 fängslat en grupp ledare för PDPA slog officerarna till och genomförde en kupp, den s.k. Saur-revolutionen i april, varvid Daud och stora delar av hans släkt utplånades.

Den nya kommunistiska regimen präglades redan från början av stark splittring mellan två fraktioner, khalq och parcham. Det nybildade revolutionsrådet, lett av Nur Mohammad Taraki, framlade en femårsplan enligt vilken A. skulle få ett statssocialistiskt system av sovjetisk typ. Alla partier utom PDPA förbjöds, och en jordreform proklamerades. Planen sattes i verket med våld av unga kadrer som anlände till byarna följda av militära enheter. Den nya politiken upplevdes av befolkningen på landsbygden, där ca 80 % bodde, som ett hot mot stamsamhället och som ytterligare ett försök av centralmakten att kuva den oberoende landsbygden. Inom några månaders lopp hade uppror utbrutit i de flesta av A:s provinser (se Afghanistankriget).

Regimen i Kabul blev alltmer beroende av de sovjetiska civila och militära rådgivarna. I september 1979 störtades Taraki av sin rival Hafizollah Amin, som i sin tur undanröjdes av de sovjetiska trupper som 27 december, 1979 invaderade landet. Sovjetunionen insatte Babrak Karmal på presidentposten. Denne ersattes 1986 av Najibollah. Trycket från gerillan (se Afghanistangerillan) tvingade dock fram en förhandlingsvillig attityd hos den sovjetstödda regimen och hos de nya ledarna i Sovjetunionen. Efter att ha slutit avtal i FN:s regi med Pakistan och USA om trupptillbakadragande påbörjade Sovjetunionen 1988 sin hemtagning av trupper, vilken slutfördes 1989.

Den efter sovjetarméns uttåg försvagade regimen försökte blidka oppositionen genom att orientera sig mot de islamiska och alliansfria länderna. Gerillan fortsatte dock kriget, och samtidigt som dess framgångar förebådade regimens fall blev de etniska klyftorna i landet allt tydligare. Sedan regeringens uzbekiska milis i norra A. revolterat föll regimen samman och kapitulerade 25 april 1992.

Den nya islamiska ledningen präglades av starka etniska och ideologiska motsättningar. Inbördeskrig utbröt omedelbart och koncentrerades nu till den tidigare skonade huvudstaden Kabul. I avsaknad av en fungerande centralmakt föll landet sönder, och lokala krafter tog över provinserna. På många håll bredde ett rent banditvälde ut sig. Hösten 1994 trädde en ny militär kraft, den ortodoxt islamiska talibanmilisen, in på arenan (se talibaner).

Befolkningens krigströtthet gynnade talibanerna, som snabbt tog kontroll över södra A. De stöddes av Pakistan och togs välvilligt emot av USA. Båda länderna önskade stabilitet i det olje- och gasrika Centralasien, och USA såg talibanerna som en regional motvikt till Iran. Efter talibanernas erövring av Kabul i september 1996 blottlades den etniska polariseringen av A. Mot talibanerna stod en allians av tadzjiker, uzbeker och hazarer. Talibanernas framryckning genom A:s norra och centrala delar sommaren 1998 åtföljdes av rapporter om massakrer.

A. blev under talibanerna internationellt isolerat. Talibanerna avskaffade 1997 ensidigt republiken och utropade ett emirat, men deras regering erkändes inte av FN, främst p.g.a. deras diskriminering av kvinnor och deras stöd till terrorister. En tredje faktor som bidrog till isoleringen var den kraftiga ökningen av opiumproduktionen i A. fram till 1999, då en rekordskörd på 4 600 ton bärgades.

Från 1998 befann sig talibanregimen på kollisionskurs med västvärlden efter sprängattentat mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Den för terrorism misstänkte saudiern Usama bin Ladin, som sedan flera år uppehöll sig i A. med talibanernas stöd, utpekades av USA som ansvarig för attentaten, och hans militära anläggningar i östra A. besköts med robotar. USA avbröt 1999 handeln med A. sedan talibanerna vägrat att utlämna Usama bin Ladin. I november samma år införde FN ekonomiska sanktioner mot talibanerna.

Talibanernas oförmåga att lindra nöden för de miljoner afghaner som från 1999 drabbades av tre års oavbruten torka bidrog till att underminera regimens ställning. Sedan talibanledningen ånyo vägrat att utlämna Usama bin Ladin efter terrorattentaten i New York och Washington 11 september, 2001 inledde USA i oktober bombningar över stora delar av A. i syfte att oskadliggöra bin Ladin och dennes nätverk av terrorister, al-Qa'ida. USA inledde också ett militärt samarbete med den afghanska väpnade oppositionen, den s.k. Norra alliansen, som sedan 1998 behärskade delar av nordöstra A. Några veckor höll talibanarmén stånd mot övermakten, men under några få dagar i november föll talibanväldet samman i större delen av landet. I början av december kapitulerade talibanerna även i sitt starkaste fäste, staden Qandahar i söder, sedan de högre ledarna flytt. Regimens snabba sammanbrott var delvis en följd av det lösa nätverk som talibanväldet byggt på. I motgångens stund bröt många provinsiella krigsherrar samarbetet med talibanledningen, andra lade helt enkelt ned vapnen.

År 2001 samlades delegater från de flesta afghanska etniska och politiska grupperna till en konferens i Bonn i Tyskland för att staka ut A:s framtid. Bland deltagarna fanns även företrädare för exkungen Zahir Shah, som hade levt i landsflykt i Italien sedan han avsattes 1973. En provisorisk administration, ledd av den pashtunske klanledaren Hamid Karzai, tillsattes för att styra A. under sex månader. I bergsområden i landets östra delar fortsatte USA-ledda trupper att bekämpa mindre grupper av taliban- och al-Qa'ida-soldater, medan en internationell styrka kallad International Security Assistance Force (ISAF) om till en början ca 4 500 man stationerades i Kabul för att skydda den nya administrationen.

År 2002 genomfördes i A:s samtliga distrikt indirekta val av delegater till den traditionella rådsförsamling, loya jirga, som utsåg en interimsregering och en kommission som skulle skriva en ny författning. Under tiden togs 1964 års författning provisoriskt ur bruk.

Trots sitt starka internationella stöd hade den provisoriska regeringen svårt att befästa sin auktoritet i landet. Många provinser dominerades av milisledare som hade byggt upp en stark ställning under krigsåren och som i ytterst begränsad omfattning tog order från Kabul ens i de fall de formellt hade blivit utnämnda till guvernörer. Arbetet inom regeringen präglades av motsättningar mellan Karzai och de representanter för etniska minoriteter, främst tadzjikerna, som dominerat motståndet mot såväl sovjetarmén som talibanerna. Under 2002 skakades regimen av flera mord på högt uppsatta politiska ledare och ett mordförsök på Karzai. En ny loya jirga samlades 2003 för att anta en ny författning, som gav landet ett starkt presidentämbete. Efter hård debatt fastslogs också bl.a. att kvinnor och män har lika rättigheter. Efter flera månaders FN-stött arbete med väljarregistrering i hela landet genomfördes 2004 presidentval, i vilket Hamid Karzai fick ca 55 % av rösterna redan i första omgången, trots 17 motkandidater. År 2005 fullbordades den demokratiska omvandlingen av A. genom val till ett nytt parlament och provinsförsamlingar.

I flera avseenden har A. genomgått en mycket positiv omvandling under åren efter talibanregimens fall. Landet har haft en snabb ekonomisk tillväxt, och utbildningsväsendet har byggts ut kraftigt. Men trots att de USA-ledda styrkorna fört en intensiv kamp mot väpnade motståndsgrupper och ISAF utvidgats och spritt sin verksamhet över landet har fred inte gått att uppnå. En omfattande narkotikaproduktion ses också som ett allvarligt hot mot landets stabilitet.

 

 

Data as of 1997