Afghanistan idag
I och med terroristattackerna i USA den 11 september 2001 förändrades situationen i Afghanistan dramatiskt. Terrornätverket Al-Qaida, som låg bakom dåden, hade sina baser i Afghanistan och skyddades av landets sittande talibanregim. Därför valde USA att militärt intervenera i landet, vilket ledde till att talibanregimen bröt samman.
I december 2001 samlades de största och mest inflytelserika afghanska grupperna i Petersburg strax utanför Bonn i Tyskland. Mötet ledde fram till det så kallade Bonnavtalet enligt vilket en övergångsregering tillsattes med Hamid Karzai som president. En ny konstitution antogs i januari 2004. I presidentvalet som hölls i oktober 2004 vann Karzai en majoritet av rösterna. En reforminriktad regering utsågs i slutet av december 2004.
Den så kallade Bonnprocessen avslutades formellt i och med att parlamentsval genomfördes i september 2005. Som uppföljning till Bonnprocessen anordnades en internationell konferens i London i månadsskiftet januari-februari 2006. Vid Londonkonferensen kom Afghanistan och det internationella samfundet under FN:s ledning överens om en plan för den fortsatta demokratiseringen och utvecklingen av Afghanistan. Överenskommelsen som går under beteckningen Afghanistan Compact (ung. Afghanistanavtalet) utgör ett ramverket för samarbetet mellan Afghanistan och världssamfundet och innehåller mål och delmål för successivt förbättrande av säkerhetssituationen, uppbyggande av stats- och samhällsinstitutionerna och respekt för de mänskliga rättigheterna, samt för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Afghanistan.
Situationen i Afghanistan är fortfarande mycket svår, men talibanregimens fall och den omfattande internationella närvaron har ändå skapat en möjlighet att återuppbygga landet. Omkring tre miljoner afghanska flyktingar har under det senaste halvdecenniet återvänt från grannländerna Iran och Pakistan. Afghanistan måste dock byggas upp från grunden och det handlar inte sällan om att skapa helt nya stats- och samhällsstrukturer. Fortsatta attacker från militanta islamister, den omfattande illegala odlingen av opiumvallmo och ett negativt inflytande från lokala maktspelare utgör några av de största utmaningarna för den nya afghanska staten.
Samtidigt har också många framsteg gjorts på utvecklingsområdet. FN uppskattar exempelvis att närmare 80 procent av befolkningen idag har tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor, är ett annat exempel på hur det internationella samfundets stöd har lett till resultat. Idag går närmare 6 miljoner barn i skola, jämfört med mindre än en miljon under taliban. Fortfarande är dock alltför få av dessa flickor, ca 30 procent.
"Vi får inte misslyckas i Afghanistan"
Korruption, etniska motsättningar och kulturkrockar är bara en bråkdel av de faktorer som försvårar vägen mot fred och stabilitet i Afghanistan. Under det seminarium som UD anordnade i samband med det årliga ambassadörsmötet i förra veckan växte misströstan hos de nära hundrafemtio åhörarna. Men med uthållighet och bättre samordning finns möjligheten att lyckas.
Afghanska flyktingar vid Pakistanska gränsen Foto:UN Photo/Luke Powell "Vi får inte misslyckas i Afghanistan". Med det citatet från en artikel av Bruce Reed, inledde moderatorn Bo Huldt, professor vid Försvarshögskolan, seminariet "Afghanistan - en utmaning på den internationella agendan". Det blev också kontentan av en diskussion som huvudsakligen gick i pessimismens tecken, även om det finns en god vilja hos världssamfundet att komma till rätta med problemen.
Den tunga panelen bestod av Gunnar Lund, avgående ambassadör i Washington, Sven-Olof Petersson, EU-representationen Bryssel, Per Anderman, NATO-representationen i Bryssel, Anders Lidén, FN-delegationen New York och Ann Wilkens, ambassadör i Islamabad och sidoackrediterad i Afghanistan.
35 miljarder i bistånd
Bo Huldt, försvarshögskolan, ledde seminariet Situationen i Afghanistan är prioriterad på både EU:s och FN:s dagordning. Av enskilda länder är Sverige en av de största biståndsgivarna och betalar sedan några år tillbaka ut omkring 350 miljoner kronor per år. Pengar som framför allt kanaliseras genom FN-systemet och enskilda organisationer som till exempel Svenska Afghanistankommittén. EU-biståndet har de senaste åren uppgått till 35 miljarder.
- Som fredsfrämjande operation är insatsen i Afghanistan hittills Nato:s största utmaning, berättar Per Anderman.
Efter ett krig som pågått i 25 år är lidandet stort i landet och utvecklingen är fortsatt oroande.
Det vore lögn att påstå att det andas en viss optimism på podiet. Att försöka åstadkomma ett positivt statsbyggande i ett land med så många försvårande faktorer är naturligtvis inte lätt. Panelen beskriver ett land som präglas av etniska motsättningar, som är världens största narkotikaproducent, (92 procent av allt heroin kommer från Afghanistan), där motståndarna - talibanerna - försöker maximera antalet civila dödsoffer, där regeringen är svag och till stor del korrumperad. Ett land vars mark är en grogrund för radikal islamism. Där dessutom samordningen är dålig mellan de internationella aktörerna och i princip obefintlig i regionen, där till exempel Pakistan officiellt stödjer den afghanska regeringen, men samtidigt härbärgerar talibanska träningsläger.
Vidare har FN:s roll försvagats. Panelen är enig om att det saknas någon som sätter tummen i ögat på regeringen.
- Det är inte lätt, suckar deltagarna på podiet, som alla är överens om att vad som krävs mer än något annat är tålamod. Militär, politisk och ekonomiskt uthållighet är förutsättningen för att klara uppdraget som måste se som mycket långsiktigt. En bättre samordning är också helt nödvändig för komma vidare i processen.
Fungerande rättssektor förutsättning
Gunnar Lund, Sven-Olov Petersson, Per Anderman, Anders Lidén och Ann Wilkens
Panelen uttrycker också oro över faran i att, om sittande regering inte kan leverera och leva upp till förväntningarna, en osäkerhet skapas som kanske medför att befolkningen väljer att ansluta sig till talibanerna.
– Det som är viktigt är inte hur många fiender man dödar utan hur många vänner man får i Afghanistan, säger Petersson.
– Ingen vill ha tillbaka det talibanska förtrycket, men om regeringen inte orkar satsar man på den som är starkast, säger Wilkens.
Panelen är också helt överens om att en förutsättning för att skapa utveckling är en fungerande rättssektor och att människor kan känna sig trygga. ISAF, den internationella säkerhetsstyrkan, har till uppdrag att hjälpa regeringen att upprätthålla säkerheten i landet. Men panelen anser att ytterligare militär uppbackning behövs.
Ytterligare en försvårande faktor som nämns är kollision mellan olika värden. Det vi kallar för terrorism kallar "andra" för heligt krig.
Positivt i norr
Men finns det då inget positivt alls i utvecklingen?
– Jo, det finns många goda krafter som kunde få mer stöd, säger Ann Wilkens.
Det framgår också under seminariet att knarkproduktionen minskat i norra Afghanistan.
Seminariet avslutades med en livlig frågestund där bland annat biståndets storlek ifrågasattes och definitionen på att "lyckas".
Man kan som åhörare fråga sig om det verkligen är någon mening att stanna kvar i denna infekterade oroshärd.
Anders Lidén citerar Afghanistans FN-ambassadör i New York: "Om ni lämnar Afghanistan så kommer Afghanistan till er.”
Kanske är det ett av svaren.
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر