Ahmad khan Abdali tog över de afghanska regionerna. Vid ett samråd mellan stamledarna i Kandahar 1747 hyllades Ahmad som ny shah och förlänades hederstiteln Durr-e Dauran. Det var tack vare denna titel som den blivande pashtunska kungaättens namn ändrades från Abdali till Durrani. Ahmad Shah Durrani blev den siste av de klassiska imperiebyggarna i Främre Asien. Upprepade gånger invaderades Indien, och städer som Delhi, Agra och Amritsar plundrades. År 1775 flyttades den afghanska huvudstaden från Kandahar till Kabul. Vid sekelskiftet 1800 bröt riket samman. Stam- och klanledare förvandlades till självsvåldiga krigsherrar, precis som i våra dagar, när överheten försvann. De rika provinserna i Indusdalen, som i huvudsak finansierat hovet, krigsmakten och patronagesystemet, d.v.s. systemet att landets härskare betalar stöd till lokala herrar, gick förlorade. Endast den tilltagande stormaktskonkurrensen mellan Storbritannien och Ryssland kan förklara varför en svag afghansk statsbildning trots allt fanns kvar under 1800-talet. Ahmad Shah Durrani räknas i dag som Afghanistans grundare. Som den afghanska statens födelseår anges 1747. Men den pashtunske härskaren hade självfallet inga tankar på att skapa en modern nationalstat av västerländsk typ. Ahmad Shah var en imperiebyggare som följde det uråldriga mönstret. Den obrutna raden av krigståg finansierades genom plundring och dryg beskattning av de besegrade folken. Ett välutvecklat patronagesystem säkrade de underlydande klanledarnas trohet. Det stora spelet Under 1700- och 1800-talet förlorade Afghanistan sin gamla och centrala roll för fjärrhandeln. Sjötransporter och efter hand järnvägar konkurrerade ut kamelkaravanerna. Men samtidigt blev landet intressant för de växande europeiska stormakterna, eftersom makten över Afghanistan ansågs innebära kontroll av strategiska områden. Det expanderande Ryssland strävade efter Indiska oceanens isfria hamnar, och Storbritannien såg landet som en språngbräda för att utsträcka sin maktposition från södra till centrala Asien. Båda stormakterna såg misstänksamt på varandras expansionsplaner i området, och Afghanistan kom att bli ett buffertområde dem emellan. Tre gånger försökte britterna uppnå militär dominans över det svårtillgängliga Afghanistan. Det första invasionsföretaget 1838 ledde till katastrof och en förödande prestigeförlust för Storbritannien. Genom hårdnackat och envist motstånd mot britterna lyckades afghanerna driva ut dem. Hela den brittiska Kabulgarnisonen - 4 600 soldater och 12 000 personer i trossen - frös ihjäl eller massakrerades under en brådstörtad reträtt över de afghanska bergen i januari 1842. Det andra anglo-afghanska kriget (1878-80) fick ett liknande förlopp. Ett tredje, kortare krig utkämpades 1919 varefter Storbritannien gav upp sina försök att militärt kontrollera Afghanistan. Den misslyckade krigspolitiken i Afghanistan tvingade britterna att satsa på en alternativ strategi. I juli 1880 ingick Storbritannien ett subsidieavtal med Abd ar-Rahman Khan, sonson till emiren Dost Muhammed Khan som varit en inflytelserik krigsherre från 1818 till sin död 1863. Försedd med rikligt understöd kunde Abd ar-Rahman disciplinera de laglösa klanhövdingarna, upprätta en administration i Kabul och utveckla ett effektivt patronagesystem som slog ut alla konkurrenter. En rysk-brittisk gränskommission påbörjade samtidigt arbetet med att staka ut gränserna för den blivande afghanska buffertstaten. Den maktstruktur som skapades 1880 skulle bestå i exakt 100 år, till den sovjetiska invasionen under julhelgen 1979. I tusentals år hade Afghanistan varit ett världshandelscentrum. Den långvariga högkonjunkturen (ekonomiskt läge) dämpades dock redan på 1600-talet när de europeiska handelskompanierna intensifierade sjötrafiken mellan Europa och Asien. Kanske kan det hävdas att 1700-talets afghanska imperiebyggare - som Nadir Shah och Ahmad Shah Durrani - fann kompensation (gottgörelse) för de sinande handelsintäkterna i storskaliga plundringståg till det rika Indien. För emiren Abd ar-Rahman, som verkade vid 1800-talets slut, var utländskt understöd det enda återstående alternativet till anarki under den europeiska imperialismens epok. Den bedömningen tycks vara giltig än i dag. Det årliga utländska biståndet var följaktligen ett av fundamenten (grund, underlag) i den afghanska stat som skapades 1880. Den reducerade brittiska insatsen ersattes, från 1920-talet, i huvudsak av ett tilltagande sovjetiskt engagemang. Runt 40 procent av den afghanska statsbudgeten bestod 1973 av utländska pengar. Dagens situation Efter den sovjetiska ockupationen 1979 förlorade Kabulregimen kontrollen över biståndsflödet och patronagesystemet. Vid gränserna, och i synnerhet i den pakistanska staden Peshawar, uppenbarade sig alternativa patroner. Pengar och vapen från västvärlden och de oljeproducerande staterna flödade in i Afghanistan och fördelades bland dussintals olika gerillarörelser. Krigsherrar och andra rövarhövdingar bildade egna miliser och auktionerade ut sin trohet till högstbjudande. Det kalla krigets supermaktskonkurrens startade en process som raserade den afghanska statens grundvalar. Hösten 1991 enades de två stormakterna om att strypa subsidieflödet till de kämpande afghanska fraktionerna. Följden blev en regelrätt statskollaps och ett finansiellt vakuum (tomrum, lufttomt utrymme) som raserade alla förutsättningar för en fungerande statsmakt. Med dessa strukturella förutsättningar givna, är det knappast förvånande att det bakom den inledningsvis så framgångsrika talibanrörelsen dolde sig hemliga finansiärer från Pakistan, diverse [(många) olika, växlande] underrättelsetjänster, obskyra terrorgrupper och den kriminella sektorn. Världsbanken, FNs utvecklingsprogram och den asiatiska utvecklingsbanken har räknat ut att Afghanistan behöver minst 160 miljarder kronor i bistånd under den närmaste tioårsperioden. Ett alternativ, om världssamfundet(förening; andlig rörelse) sviker, är att landet sjunker ännu djupare ner i ett svart hål av kriminalitet, nya inbördeskrig och än värre umbäranden för den utarmade befolkningen. Ett mer hoppfullt alternativ är att Afghanistan kan återerövra något av sin gamla roll som handelsknutpunkt och mötesplats, när tillväxten skjuter fart i den resursrika centralasiatiska regionen. Det nya stora spelet har bara börjat. CARL JOHAN GARDELL ÄR FIL DR I HISTORIA OCH författare till boken "afghanistan och talibanerna" (utrikespolitiska institutet).
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر