Den stora klyftan

Det afghanska folket misstror sin regering och ser i allt större utsträckning den internationella närvaron som en ockupation. Det internationella samfundet och USA misstror afghanernas förmåga att hantera sina problem. Klyftan växer.
- Våra röster hörs inte, för det är ingen som lyssnar till det vi har att säga, säger Farishta Sakhi från Women´s Activities and Social Services Association (WASSA).

Jelani Popal är generaldirektör och grundare av Independent Directorate of Local Governace (IDLG). Han har tidigare varit biträdande finansminister i Afghanistan samt generaldirektör för Afghan Development Association, en ledande afghanask frivillig organisation.

Han beskriver ett land med ett stort demokratiskt underskott. Den centrala regeringen är inte ansvarig inför befolkningen och har heller inte folkets förtroende. Det folkliga deltagandet är lågt, vilket medför att den demokratiska representationen på lokal nivå och i distrikten är dålig.

- Sju år efter Bonn-avtalet befinner vi oss fortfarande vid ett vägskäl. Institutionerna på lokal nivå är otroligt svaga och kan därför inte fylla folkets behov, säger Jelani Popal. Det här har lett till en stor folklig misstro mot regeringen.


Jelani Popal.

Jelani Popal säger att en mer ansvarstagande struktur, där det lokala ledarskapet främjas, är det som måste stå högst på agendan. Afghanistan är ett stort och fragmenterat land – med sina 34 provinser och 38 000 byar är det av yttersta vikt att det arbetas fram en demokratisk struktur. I byarna ska det finnas lokalt valda byråd, som ska vara ansvariga för folket inom sin jurisdiktion.

Han tar upp tre huvudpunkter som måste genomsyra regeringens nationella strategi. Det första är att kvinnor och ungdomar ur civilsamhället tillåts och främjas till att vara aktiva, det andra är att alla medborgare ska behandlas lika och det tredje är att beslutfattare på alla nivåer hålls ansvariga för sin politik. Det är en policy som arbetats fram på regeringsnivå, som ska implementeras genom att man skapar institutioner på lokalnivå. Detta är, enligt Jelani Popal, grunden för att Afghanistan ska kunna få ett good governance, säkerhet och utveckling.

Institutionsuppbyggnad i Afghanistan handlar inte om att återuppbygga staten, utan att bygga nytt från grunden. Han menar att arbetet går, motsatt av vad vissa verkar tro, långt bortom att enbart använda sig av internationella experter. Institutioner måste byggas upp inifrån landet, där man inte får glömma att armén och polisväsendet har en viktig roll att fylla.

Det som skett i Afghanistan är att det uppstått parallella system, på grund av att arbetet varit alltför kortsiktigt. Det måste finnas en balans mellan kort- och långsiktiga mål. De humanitära och ekonomiska resurserna behövs i allra högsta grad, men samtidigt måste staten satsa på att forma hållbara välfungerande institutioner. Det juridiska ramverket måste implementeras på nationell, regional och lokal nivå.

- Regeringen har lärt sig sin läxa, och är nu redo att gå vidare och göra det rätt den här gången, säger Jelani Popal hoppfullt.

Shahrbanou Tadjbakshsh tar över ordet från Jelani Popal. Det är en kvinna med en imponerande resumé, inbegripet en lång och gedigen akademisk bakgrund. Hon är född i Iran, är amerikansk medborgare och bosatt i Frankrike. Tidigare har hon även arbetat för FN:s utvecklingsorgan UNDP i olika fältuppdrag. Hon undervisar i ”human security” och om internationella organisationer. Forskningen som hon bedriver i dagsläget bygger på ”human security” och ”liberal fredsbyggnad” i Afghanistan och Centralasien.

Shahrbanou Tadjbakshsh har tillsammans med tre av sina studenter genomfört en studie i Afghanistan. Syftet var att undersöka den liberala fredsbyggnadsmodellens legitimitet, för att på så sätt utkristallisera statens legitimitetsproblem och få en bättre uppfattning om hur folket själva uppfattar situationen.

- Det som föranledde studien var att jag ville ta reda på vad som gått fel i den internationella interventionen. Det gav en unik möjlighet att arbeta med afghanska studenter och det afghanska folket och på så sätt få fram deras värdering av modellen, säger Shahrbanou Tadjbakshsh.

Fredsbyggnad kan ses som en process inifrån, den insats som staten står för, och en process utifrån, den internationella interventionen. Den liberala fredsbyggnadsmodellen har fått utstå mycket kritik, bland annat för att den är illegitim då den representerar ett individualistiskt system som inte passar överallt i världen. Shahrbanou Tadjbakshsh säger att hon inte är någon trogen anhängare av den postkoloniala skolan, där man ser att västvärlden fortsätter använda sig av koloniala strukturer, men att det finns klara drag av postkolonialism i den här modellen. Fredsbyggnad måste respektera det lokala folket. Vissa säger att det inte är den liberala modellen som är fel, utan förhållandena ibland inte är lämpliga för just denna modell.

Frågeställningen för studien var att ta reda på hur mycket det lokala folket förstod av liberala principer. Underliggande frågeställningar handlade om Internationella Valutafondens (IMF) villkor, den nationella strategin för fredsbyggnad samt införandet av en liberal marknadsekonomi, som har skrivits in i den afghanska konsitutionen.


Shahrbanou Tadjbakhsh.

Shahrbanou Tadjbakshsh berättar att hon och hennes studenter fick ett gott bemötande och att det afghanska folket verkligen ville berätta om sin syn på situationen. En aspekt som blev påtaglig i studien var att människorna inte kände tillit till den internationella insatsen. De upplevde att de tvingats förneka sina egna värden, och att det var en stark orsak till att de tagit till vapen.

– Vår uppfattning om att fred måste komma inifrån, och att det är folket som måste skapa den, bekräftades om och om igen. Fred handlar om säkerhet. Och om tillgång till de mest grundläggande mänskliga rättigheterna som mat och vatten, säger hon.

Den liberala modellen som Shahrbanou Tadjbakshsh talar om har dels en social sida och dels en ekonomisk.

Att kopiera den modellen rakt av är inget bra alternativ. Istället måste man anpassa den efter de lokala förutsättningarna som finns. Folket har inte sett någon förbättring under de sju åren som man försökt implementera modellen, därför känner många sig kritiska. Däremot menar hon att det är fel att säga att en liberal demokratisk modell inte passar islam. Den sociala delen av modellen går att anpassa för det finns inget som säger att demokrati inte finns representerat i islam, säger Shahrbanou Tadjbakshsh.

Den ekonomiska delen av modellen har fått kritik och medfört problem. Hon ser att samma sak har hänt i Afghanistan som i andra fattiga länder när man implementerat en marknadsekonomi, utan att samhället varit redo för det och utan en god statlig kontroll. Hon menar att enligt vissa strider ett kapitalistiskt system mot en traditionell mer kollektiv islamistisk ekonomi.

Externt sett var problemet i Afghanistan är att det till att börja med inte fanns någon nationell marknad att konkurrera internationellt med. Hur ska man kunna öppna upp sig för omvärlden då, frågar hon sig? Först och främst måste man se till att producera mat till folket, sedan kan landet sikta in sig på export.

Shahrbanou Tadjbakshsh avslutar med att betona det afghanska folkets unika erfarenhet.

- Det afghanska folket har varit med om otroligt mycket och de har lärt sig mycket. De vet vad som behövs och den här kunskapen måste tas i akt och användas.

För att det ska kunna byggas fred i Afghanistan behöver man inleda en dialog med folket. Det är en otroligt komplicerad process som måste diskuteras. Det måste till ett socialt kontrakt mellan folket och staten – inte mellan staten och det internationella samfundet. Statens ansvar kan aldrig tas över av frivilligorganisationer.

– Folket har fortfarande förväntningar på staten och det är en bra sak. Nu måste bara legitimiteten infinna sig, och för att det ska ske måste staten börja leverera resultat. För det behöver Afghanistan stöd – ett stöd som tar hänsyn till de starka värderingar och traditioner som finns i landet och som dessutom använder sig av den stora kunskapskälla som utgörs av befolkningen, säger Shahrbanou Tadjbakshsh.

Mirwais Wardak.

Mirawais Wardak är chef för Cooperation for Peace and Unity (CPAU) i Afghanistan. Han talar om vilka strategier man kan använda sig av för att öka statens legitimitet och hur man kan stärka den afghanska civilsamhället.

– Det är viktigt att man gör ett gediget arbete på bynivå. En lokal representant har betydligt högre trovärdighet och kan åstadkomma mer än en person från en frivilligorganisation, säger Mirawais Wardak. Det som är det största problemet är bristen på säkerhet. Hjälp oss med den, så kan vi göra resten själva. Bara det finns en grundläggande säkerhet så kan folket själva forma sin utveckling.

Han ser säkerhetsproblemet som det första och främsta problemet som regeringen måste ta itu med. Det andra är den utspridda korruptionen som har lett till ett ökat gap mellan folket och staten. Han menar att det är biståndspengar som har spätt på den okontrollerade korruptionen i landet.

Afghanerna är ett folk som varit med om mycket och har blivit ärrade under historiens gång. Därför vågar majoriteten inte lita på regeringen, eftersom de befarar att de kommer bli straffade om talibanerna återtar makten. De har ingen tillit till att regeringen skulle skydde dem vid ett sådant scenario. Det tredje problemet som regeringen måste ta itu med är att effektivisera och koordinera biståndsinsatserna.

Mirawais Wardak menar att man inte kan räkna in alla de frivilligorganisationer som finns på plats som en del av civilsamhället, vilket fortsätter vara väldigt odefinierat i landet.

- Däremot fyller civilsamhället en otroligt viktig roll. Det ser olika ut i olika regioner i landet. Dessa olika konstellationer och grupper måste vara repressenterade om landets ska kunna komma framåt, säger han.

Han påtalar att arbetet mellan staten och civilsamhället måste ske på ömsesidiga grunder. Han återkommer till det ord som talare innan honom frekvent använt: tilltro.


Farishta Sakhi är chef för organisationen Women´s Activities and Social Services Association (WASSA) som bland annat hjälper kvinnor att få tillgång till grundläggande hälsovård och utbildning samt ger stöd åt kvinnor som traumatiserats av det långa kriget. Hon talar utifrån sin egen erfarenhet - om den misstro som står i vägen för fred och utveckling i Afghanistan:
En misstro som finns hos folket mot regeringen och de internationella styrkorna.
En misstro som finns från det internationella samfundet och USA om afghanernas egen förmåga.

- Vi, de afghanska kvinnorna, tror på framtiden, inleder Farishta Sakhi med att säga. Men vi ser oroande tecken, och det skapar oro hos hela befolkningen.

De oroande tecknen som Farishta Sakhi tar upp handlar dels om hot som kommer utifrån, från internationella aktörer, och dels inifrån, interna faktorer av osäkerhet och fattigdom. En av dessa externa faktorer som hon grundar sin oro på är den den känsla av att vara ockuperad som det afghanska folket upplever. Hon menar att afghanerna känner sig som gäster i sitt eget land. Kampen mot terrorismen har lett till att det skapats ett land inom Afghanistan – ett land med en annan agenda än den av det afghanska folket.

- Bryr ni er verkligen om att mödradödligheten är bland den högsta i världen; bryr ni er verkligen om att det inte finns elektricitet i Kabul; om att stora delar av folket inte har tillgång till vatten; att det inte finns skolor – bryr ni er inte, frågar Farishta Sakhi.

- Vi behöver något! Vi behöver ett tecken på att syftet för är att ni är här är för att hjälpa oss med grundläggande mänskliga rättigheter och för att skapa ett bättre Afghanistan.


Farishta Sakhi.

För Farishta Sakhi är talibanerna, som hon säger det, ingen ”big deal”. Hon menar att bara det finns en tilltro till regeringen så kommer folket stötta den i att hantera talibanerna. Om befolkningen bara har sina grundläggande behov fyllda; kan de med mycket små medel vara en stark kraft i att bekämpa terrorismen. Dessvärre är det inte fallet idag.

För henne är folkets misstro mot regeringen och de internationella styrkorna det stora problemet. Utan den är det svårt att få till en förändring - en förändring som måste komma inifrån. Utan rättvisa kommer en sådan tilltro aldrig komma till stånd. Den straffrihet som makthavare åtnjuter måste få ett slut, för utan rättvisa är det svårt att bygga en framtid.

- De som talar om fred och utveckling har blod på sina händer, säger hon. Hur ska vi kunna glömma. Vi måste få rättvisa. Vi kan inte förhandla med dessa förbrytare och låta dem bygga landet. För var ligger legitimiteten i att samarbeta med dem?

De interna faktorer som Farishta Sakhi talar om är dels de små resurser och de svaga institutioner som regeringen har att arbeta med, dels att man hela tiden upprepar sina misstag.

Till att börja med välkomnade folket det internationella samfundet och de internationella styrkorna som sattes in i Afghanistan.

– Vi ville verkligen höra den slogan om fred och utveckling som de bar med sig, men det hoppet har krossats när löftena aldrig infunnit sig.

Hon menar att arbetet varit kortsiktigt från givarna och att det funnits stor brist på koordinering.

- Visst, vi behöver en hjälpande hand, men vi måste ha ett ägarskap över biståndet, säger Farishta Sakhi. Våra röster hörs inte, för det är ingen som lyssnar till det vi har att säga. Idag är det inte våra, det afghanska folkets, prioriteringar som får sätta agendan, utan andra länder med helt andra prioriteringar.

Ett dilemma är de allt större inkomstskillnaderna; de få rika blir rikare och de många fattiga blir fattigare. Hon talar om en maffia-liknande ekonomi som utvecklats av biståndspengar. Från att kapitalet når Afghanistan är kedjan lång till att de når själva utvecklingsprojektet de var menade för. När de väl nått fram är det ytterst lite som kvarstår, efter den kedja av korruption de silats ner igenom. Farishta Sakhi säger att det är förståeligt att korruptionen är så utbredd.

- När människor lever på marginalen och varje dag är en kamp gäller det för alla att försöka överleva, säger hon.

- Om det fanns en klar strategi; om utveckling och fred i Afghanistan var en prioritet skulle situationen lätt gå att ordna, säger hon. Men om inte rätt prioriteringar görs så kommer cirkeln av fattigdom och osäkerhet att fortsätta. Dessutom oroas våra grannländer av att västvärlden för sin egen agenda i landet, vilket skapar motsättningar mot Afghanistan.

- Vi är redo. Vi är hoppfulla. Det som behövs är en stark politisk vilja – nationellt och internationellt, Farishta Sakhi.


Carlotta Gall, brittisk reporter för New York Times i Afghanistan och Pakistan, ger sin bild av säkerhetsläget. Hon berättar om att det senaste året varit det värsta sedan hon började rapportera om Afghanistan. I stort sett är problemen de samma som de var 2002-2003, förutom att säkerheten har försämrats avsevärt.

- Tidigare har jag upplevt en stor framkomlighet för mig som journalist att resa runt i landet. Idag är den som förbytt och jag måste ha militär eskort, speciellt i de södra delarna, säger Carlotta Gall.

Hon ger en dyster bild av situationen och det märks att hon är personligt berörd av det lidande hon ser att folket får gå igenom.

- Det är deprimerande, säger hon. Afghanerna som är otroligt öppna och gästvänliga människor har blivit misstänksamma och bjuder inte längre in mig till sina hem. Det finns en tydlig misstro mot västerlänningar – de vill helt enkelt inte ha med en att göra.

Hon talar om en situation som kan vara nära en kollaps. Matpriserna har gått upp, fattigdomen fördjupats för många och en stor osäkerhet som håller folket i ständig rädsla. Under sin tid i landet har hon rapporterat om USA:s många militära ”misstag”. Hon berättar att hon precis fått obekräftade uppgifter från sitt kontor i Afghanistan om att ett bröllopssällskap av ”misstag” bombats och att mellan 70 och 90 personer ska ha dödats.

- Det är chockerande att jag fortfarande tvingas rapportera om sådana händelser, säger hon.

Carlotta Gall.

Trots att USA spenderat astronomiska summor på sin militära insats i Afghanistan och Pakistan, har framstegen varit få. Alla tre arméerna; Afghanistan, Pakistan och USA, behöver finna ett sätt att arbeta tillsammans. De måste till en dialog, speciellt mellan pashtuner på båda sidor av gränsen – de har gott om idéer och behöver mötas i samtal, menar Carlotta Gall.

Hon säger att det är viktigt att omvärlden vet vad amerikanerna gör på marken. De är den stora aktören i Afghanistan, så vi måste veta vad de förtar sig. Hon framhåller att hon är och har varit kritisk till den amerikanska insatsen. Däremot har hon fått lite hopp efter att ha varit med om en amerikansk operation i Helmand, i södra Afghanistan, och berättar i positiva ordalag erfarenheten.

Amerikanerna var där för att bistå britterna i ett osäkert och våldsamt område som helt tömts på civila. 2 500 marinsoldater, tidigare posterade i Irak, skickades in för att ”röja” området. Stridigheter mot bland annat talibaner ägde rum, men på bara tre dagar hade de tungt beväpnade marinernsoldaterna säkrat de tio kvadratkilometer stora området.

- Det var ett perfekt exempel på en bra operation. Tack vare sin militära överlägsenhet kunde de snabbt säkra området. De civila som flytt området återvände och fick hjälp av amerikanerna. Att operationen fick ett så gott resultat gjorde att amerikanerna välkomnandes av folket, säger hon.

Carlotta Gall säger att hon har förtroende för den amerikanska generalen David Petraeus som tagit över högsta befäl över Afghanistan, efter att ha gjort en lyckad insats i Irak. Hon menar att han har en förståelse för problematiken som hans föregångare har saknat.

- Han kan ta till vara på läxan från Irak. Det finns en förståelse hos general Petraeus om att det behövs mer än bara ökade truppinsatser i Afghanistan. Han liknar kriget vid en klocka, säger Carlotta Gall. Striderna består endast av tio minuter, resten av timmen utgörs av annat socialt och politiskt arbete.

Hon tror att det är USA som måste driva den internationella insatsen i Afghanistan. För det ledarskap som krävs måste vara starkt, och det är endast amerikanerna som besitter den styrkan. Amerikanska trupper i Irak kommer undan för undan att flyttas över till Afghanistan. Däremot finns det fortfarande en risk för att det kommer bli sämre innan det blir bättre.

Trots alla orosmoln finns det hopp hos Carlotta Gall:
- Jag tror vi är på väg att vända blad. Petraeus pratar om att tala med Iran – och det måste vara ett gott tecken!


Biståndsminister Gunilla Carlsson talade om den svenska närvaron i Afghanistan och
menade att det måste tas ett helhetsgrepp, där man fokuserar både på den militära närvaron och på att få till ett bra biståndssamarbete.

- Afghanistan är ett bra exempel på hur nära länkat säkerhet och utveckling är med varandra. Att få till en ekonomisk och en social utveckling är grundläggande, men det kan inte göras utan att militären kontrollerar säkerheten, säger Gunilla Carlsson.

Foto: Pawel Flato.

Hon delar tidigare talares syn på att ett stort problem är att staten inte är ansvarig inför folket och att det behövs hållbara och trovärdiga institutioner för att det ska kunna ske. Hon säger att hennes upplevelse av Afghanistan har medfört att hon tänkt om mycket vad det gäller den svenska biståndspolitiken i konfliktsituationer.

- Den här upptäckten medförde att vi för två år sedan ökade våra insatser i Afghanistan. Vi riktade in oss på de norra provinserna och ökade vår kontakt på lokal nivå, säger hon. Och nu är det dags för oss att ta nästa steg. Öka våra insatser ytterligare samt att forma ett bättre samarbete mellan olika aktörer.

Hon menar att man inte får undervärdera Afghanistans betydelse såväl i en regional som i en global kontext. Därför ska Sverige stärka sina diplomatiska kontakter med Afghanistan - förra veckan invigde utrikesminister Carl Bildt den nya svenska ambassaden i Kabul.

Biståndssamarbetet, ska enligt Gunilla Carlsson, utökas och stärkas både kvalitativt och kvantitativt. Sida ska utforma en ny samarbetsstrategi för de politiska strategierna. Även den militära insatsen ska förlängas och stärkas; Isaf-styrkan kommer att få fortsatt stöd.

- Mer av samma medicin är inte lösningen till problemen i Afghanistan. Det är sant att vi måste göra mer, men vi måste göra saker och ting annorlunda. En strategi som tar med demokrati, säkerhet och utveckling måste implementeras, säger biståndsministern.

Den nya strategin innebär att utvecklingssamarbetet i finansiella termer kommer utökas från 300 miljoner kronor till 500 miljoner kronor kr per år. Det bistånd som kanaliseras via frivilligorganisationer på 75 miljoner kronor är inte inräknade i den summan.

- Det afghanska folket - barnen, kvinnorna, männen som strävar efter ett bättre Afghanistan, kan jag försäkra att den svenska regeringens åtagande att stötta en positiv utveckling är stark och kommer att vara långvarig.