Detta är en politisk konflikt

”Det långa kriget mot terrorism” är egentligen en maktkamp mellan USA och politisk islam. Efter Afghanistan kommer konfrontationen att bli i grunden politisk även om båda sidor tillfälligtvis tar till särskilda militära och terroristiska aktioner. USA:s mål i detta krig är inte att utplåna politisk islam. I motsats till den självlyckönskande propagandan från den så kallade reformistiska fraktionen i Iran är det inte herr Khatamis politiska skicklighet som ”har räddat Iran från bombningar”. Ett angrepp mot Iran och en sådan bombningskampanj mot detta land ingår inte överhuvudtaget i västs dagordning. Föreställningen att USA kommer att ge sig in på militära konflikter med det ena landet efter det andra enligt listan på dessa som det en gång stämplat som terroristiska är utomordentligt ytlig. USA:s mål i denna kraftmätning är varken att eliminera politisk islam eller ens att störta islamiska regeringar, utan snarare att påtvinga sin egen politiska hegemoni och fastställa spelets regler. Från USA:s synpunkt måste den islamiska rörelsen veta sina gränser. Den måste begränsa sitt operationsområde till regionen, förstå sin egen plats och erkänna USA:s särskilda ställning. Islamiska regeringar kan behålla makten och terrorism är även fortfarande tillåtlig under förutsättning att offren är kommunisterna och vänstern i Iran, Afghanistan, Pakistan och Turkiet. Men en attack på amerikansk mark är att gå för långt. USA vill föra ut denna lärdom och detta jämviktsläge till Mellanöstern.

Detta är en maktkamp och inte en konfrontation om islam, liberalism, västlig demokrati, frihet, civilisation, säkerhet eller terrorism. Detta är ett slag mellan den amerikanska supermakten och en regional politisk rörelse med global räckvidd, som kämpar för makt i Mellanöstern. Det är en kamp för att fastställa intressesfärer och politisk hegemoni. Väst avser inte att etablera västliga demokratier i Mellanöstern. USA, Pakistan, Iran och en hel hop andra reaktionärer i regionen håller redan på att förbereda sig för att påtvinga folket i Afghanistan en annan despotisk och bakåtsträvande regim. Iran, Saudiarabien, Pakistan och golfemiraten, de mest reaktionära regimerna i världen i dag, är öppet eller underförstått på västs sida i denna konflikt. Även om islamiska regeringar faller kommer de alternativ väst föredrar att vara lokala och regionala högerpartier och reaktionära partier, militärjuntor och polisstater.