Det förefaller uppenbart att Afghanistan har geografiska förutsättningar att bli ett rikt och, i regionen, inflytelserikt land. Det finns gott om naturtillgångar och råvaror, dessutom så är Afghanistan ett kommunikationscentrum som är viktigt för hela regionen. Tyvärr så tycks det som om det också är dessa goda förutsättningar som har blivit Afghanistans gissel. Samtliga av landets grannar samt världens stormakter har undre lång tid blandat sig i Afghanistans inre angelägenheter. Samtliga av dessa försök att styra utvecklingen i Afghanistan har slutat med att situationen har förblivit oförändrad eller försämrad, medvetet eller inte. Den senaste internationella inblandningen, avsättningen av talibanerna, tycks dock ha fått vissa positiva förändringar men det är nog än så länge lite för tidigt att säga något helt säkert om detta. Det kanske mest positiva med Afghanistan är att det trots alla dessa år av krig och konflikt inte finns några viktigare grupper som förespråkar en splittring av landet. De flesta afghaner har en mycket stark nationell identitet trots det stora antalet folkgrupper och språk och trots upprepade grova krigsförbrytelser begångna av alla sidor i konflikterna i Afghanistan.
Trots de utfästelser som har gjorts av det internationella samfundet sedan talibanerna avsattes så har endast en bråkdel av biståndet som blev utlovat faktiskt kommit Afghanistan tillgodo. Många flyktingar har dock kunnat återvända, jordbruket tycks sakta återhämta sig i takt med att bevattningsanläggningar och liknande restaureras. De många biståndsorganisationerna i Kabul har lett till inflation i hus och lokal-kostnader men har också bidragit till fler arbetstillfällen, åtminstone i huvudstaden.
Presidentens makt är stark begränsad till främst Kabul och vissa andra områden med stark amerikansk truppnärvaro och ute i provinserna så är det än en gång främst krigsherrarna som styr. Dessa har dock ansträngt sig för att få politisk makt även genom de demokratiska val som genomförs och förhoppningsvis så kan detta, i kombination med det militära hotet från USA-trupperna, få dem att i större utsträckning använda sig av parlamentariska redskap för att lösa konflikter istället för att använda militära redskap.
Ett orosmoment är dock den kvarvarande talibanska närvaron samt Gulbuddin Hekmatyars Hezb-i-Islami som de facto styr en del Afghanistan. Tyvärr så tycks den amerikanska inblandningen i Irak betyda att de inte har möjlighet att ta hand om dessa grupper, framförallt som USA:s främste allierade i regionen, Pakistans president general Parvez Musharraf, inte tycks ha något egentligt intresse av att verkligen se talibanerna försvinna.
Jag tror att Afghanistans fortsatta utveckling helt kommer att vara beroende av afghanernas vilja att förändra sin framtid då de yttre, negativa, inblandningarna av andra stater inte kommer att upphöra eller ens minska. De har dock nu en möjlighet att bygga upp någon slags demokratisk ”vana” med allmänna val och politiska samtal. Trots rapporter om politisk korruption och valfusk som ska ha förekommit så är de demokratiska valen som har genomförts den första möjligheten som det afghanska folket har haft att faktiskt göra sina röster hörda.
Afghanistan har lång väg att gå innan landet ens kan fungera som nation och för att nå dit krävs ekonomisk tillväxt så att folket kan känna att de tjänar på att samarbeta som stat. Det är dock svårt att bygga upp en fungerande ekonomi från grunden om det inte finns en riktig statsbildning att bygga upp den runt. Förhoppningsvis så kommer det att gå vägen för Afghanistan och om det finns något folk som verkligen har förtjänat en bättre framtid så är det det afghanska folket.
A. Afghanistan står vid en skiljeväg, vilket framgår av de alltfler terroristattackerna och våldsutbrotten, ett allt allvarligare säkerhetsläge, den ökade opiumproduktionen och det växande folkliga missnöjet med korruptionen och regeringens vanstyre. Trots världssamfundets insatser och de framsteg som delvis gjorts när det gäller den civila återuppbyggnaden har levnadsvillkoren för stora delar av det afghanska folket inte förbättrats. Det hot som Afghanistan idag står inför kräver kortsiktiga åtgärder, men det enda sättet att hitta långsiktiga lösningar är att radikalt förbättra styrelseformerna och skapa en starkare stat.
B. Den 7 oktober 2001 inledde Förenta staterna, med stöd av Förenade kungariket, Operation Enduring Freedom. Fyra andra EU-medlemsstater, nämligen Frankrike, Polen, Rumänien och Tjeckien, ingår i de koalitionsstyrkor som deltar i operationen. Förutom Cypern och Malta bidrar alla EU-medlemsstater med soldater till det Natoledda Isaf-uppdraget med totalt mer än 21 500 man. De första regionala grupperna för återuppbyggnad inledde sitt arbete i slutet av 2001, och det finns för tillfället ungefär 25 sådana grupper i hela landet.
C. Världssamfundet betalar ut avsevärt mycket mer pengar till militära operationer än till den civila återuppbyggnaden och de humanitära hjälpinsatserna.
D. Mer än hälften av Afghanistans invånare lever under fattigdomsgränsen, och landets ekonomi är en av de sämst utvecklade i världen med en arbetslöshetsnivå på 40 procent.
E. Afghanistans sjuk- och hälsovårdssystem har för första gången börjat visa lovande resultat. Till exempel har spädbarnsdödligheten minskat med 24 procent sedan talibanregimens fall. Fler barn blir nu äldre än ett år gamla, och en högre andel av den afghanska befolkningen har direkt tillgång till primärvården.
F. Afghanistans utbildningssystem börjar utvecklas i rätt riktning, exempelvis genom att alltfler barn (särskilt flickor), ungdomar och lärare har återvänt till skolorna och att skolorna rustas upp och att lärarna fortbildas.
G. Det finns inga officiella uppgifter om hur många civila som har dödats i Afghanistan, men i FN: s generalsekreterares rapport av den 6 mars 2008 om situationen i Afghanistan påpekas att det under 2007 skedde en kraftig ökning av rebell- och terrorverksamheten jämfört med föregående år. I genomsnitt registrerades 566 incidenter per månad under 2007, jämfört med 425 under det föregående året. Av de över 8 000 konfliktrelaterade dödsoffren 2007 var över 1 500 civila. Detta är det högsta antalet dödsoffer sedan talibanregimens fall 2001.
H. Afghanistans nya konstitution garanterar inte fullständig religionsfrihet, då det fortfarande är straffbart att avvika från islam.
I. Det gemensamma samordnings- och övervakningsorganet för Afghanistan, som möttes i Tokyo den 5–6 februari 2008, började förbereda en internationell konferens för att gå igenom de framsteg som gjorts i genomförandet av Afghanistanöverenskommelsen som antogs av Londonkonferensen.
J. FN: s drog- och brottsbekämpningsbyrå (UNODC) bekräftar i sin tidiga sammanfattning av opiumutvärderingen för vintern 2008 den utveckling man konstaterade i 2007 års utvärdering, nämligen att antalet opiumfria områden i landets norra och centrala delar kan komma att öka men att odlingsnivån i landets södra och västra delar förväntas stiga. I rapporten från 2007 upprepas å ena sidan missuppfattningen att områden med liten eller ingen odling av opiumvallmo är "opiumfria", men å andra sidan betonas sambandet mellan bristen på säkerhet och narkotikatillverkning. De huvudsakliga verktygen för att bekämpa narkotika är utrotning av och förbud mot att odla narkotikagrödor (vilket är mycket mer komplicerat än att arrestera narkotikasmugglare) och utveckling av grödor (alternativa livsuppehälle), vilka används parallellt.
K. Hundratals afghanska fångar som internerats inom ramen för Förenta staternas program för hemliga interneringar sitter fortfarande i olika fängelser som till exempel på militärbasen Bagram och på Guantánamo, vilket strider mot internationell humanitär rätt och människorättslagstiftning. Fångarna i de afghanska interneringslägren måste fortfarande tampas med ett brottsbekämpningssystem som inte uppfyller minimistandarderna för rättsstatsprincipen och som inte respekterar de grundläggande mänskliga rättigheterna.
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر