Rädsla inför framtiden

 

   INCLUDEPICTU

R MERGEFORMATINET

    Rädsla inför framtiden

Våra första dagar i Kabul tillbringar vi på en kvinnokonferens som tar plats i Cinema park, en gammal biosalong tapetserad med indiska bioaffischer. Många av de kvinnliga konferensdeltagarna har aldrig tidigare satt sin fot i en biograf. Nätverket som anordnar konferensen startades under talibantiden av exilafghaner i Frankrike och USA. Konferensens huvuduppgift är att komma överens om en deklaration om kvinnors rättigheter. Den ska senare komma att läggas fram i diskussionen om grundlagen under Loya Jirgan.

Regeringsrepresentanter blandar sig med kvinnor från landsbygden och mindre städer. Vi riktar vår uppmärksamhet mot deltagarna i biosalongens kalla mörker. Varje afghansk kvinna har en smärtfylld historia att berätta. Många har svåra minnen av fattigdom, prostitution, ofrivillig exil eller tvångsgifte.

Under de senaste åren har både Amnesty och UNIFEM (FN:s kvinnoorganisation) kontinuerligt fortsatt att framställa alarmerande rapporter om brott mot kvinnors rättigheter runt om i Afghanistan. Flickskolor sätts i brand, kvinnor fängslas för sedlighetsbrott och självmordsstatistiken toppas av unga kvinnor.

De flesta kvinnor vi möter ger uttryck för en stor rädsla inför framtiden. De betraktar det som helt uteslutet att röra sig fritt i det offentliga rummet.

– Vi vågar inte, säger Latife som rest långt från Bamyan norr om Kabul i sällskap av manliga släktingar, vem kan skydda oss på vägarna mot övergrepp?

De flesta nämner den svåra fattigdomen som det största problemet och Latife instämmer.

– Under talibantiden behövde vi i alla fall inte svälta. Idag är människor hungriga och beredda att döda för något att äta.

Inför den nya grundlagen har hon mycket vaga förhoppningar. Försiktigt kritiserar hon månggifte, tvångsgifte och misshandel av kvinnor, men undrar sedan nyfiket: "Är det verkligen sant att det finns lagar som kan förbjuda sådant?"

 

 

   INCLUDEPICTURE  "http://www.kvinnonet.org/essays/jpg0067/03.jpg" \* MERGEFORMATINET µ §

 Gemensamt förslag

Under konferensen diskuterar man kvinnors rätt till högre utbildning och bättre mödravård. Man försöker definiera olika begrepp som medborgare och etnicitet. Vem är medborgare och vad betyder det? Dessa frågeställningar skapar polemik bland deltagarna och de underliggande etniska och religiösa konflikterna hotar att ta över diskussionen om kvinnors rättigheter.

– Titta vad kriget har gjort med oss, utbrister någon i mikrofonen som vandrar runt i lokalen. Vi diskuterar mot varandra i stället för med varandra!

Som genom ett under lyckas man genomföra det omöjliga. Hundratals afghanska kvinnor, många av dem analfabeter, har röstat fram ett gemensamt förslag för nätverket att sända till FN och det internationella samfundet inför förhandlingarna i Loya Jirgan.

Rungande applåder ljuder i salongen. Stämningen är uppsluppen och förväntansfull. Utrymningen av lokalen liknar ett upplopp.

En oformlig massa av trötta, men skrattande kvinnor försöker ta sig ut ur biografen. Alla verkar på något sätt stärkta av en ny erfarenhet och skyndar hem innan mörkret faller.

 

 

   INCLUDEPICTURE 

MERGEFORMATINET

  "Vi är många"

För Najifa var kvinnokonferensen en märkvärdig upplevelse.

– Nu förstår man att vi är många, säger hon samtidigt som hon välkomnar oss in i det lilla rum som fungerar som kontor. Möblemanget består av ett skrivbord och en sliten kontorsstol.

– Så här långt har vi kommit, säger hon ursäktande och bereder plats för oss i hörnet med två stolar.

Organisationen heter HPWO och när vi frågar vad det betyder plockar hon fram en pärm. Hon dammar av den med sjalen och slår vant upp en tummad sida med organisationens registreringsnummer. Najifa kan inte många ord på engelska, men bokstaverar hjälpligt fram "Help to Poor Women’s Organisation. Vi fick inte välja namn själva".

HPWO driver många slags projekt med få medel. Här sker undervisning för barn och vuxna kvinnor.

– Många lärare arbetar helt ideellt, förklarar Najifa. Det finns till och med de som betalar alla utgifter själva för att kunna undervisa.

Här får man lära sig att sy, väva och sälja vidare det man producerat.

– De flesta kvinnor som kommer till oss är änkor eller är av andra anledningar ensamförsörjare av sina familjer.

Det händer att kvinnor söker hjälp på grund av misshandel i hemmet, men företeelsen är så normaliserad att Najifa mest rycker på axlarna när vi frågar hur man bemöter en hjälpsökande kvinna.

– Vi frågar väl henne först vad hon tror att hon har gjort för att orsaka mannens ilska och om det finns något sätt hon kan ändra sitt beteende för att undvika att provocera honom., säger Najifa.

Något annat svar ligger långt ifrån många afghanska kvinnors erfarenheter om vad kvinnors rättigheter innebär. Inför framtiden är Najifa mycket bekymrad. Det sägs att det finns pengar att söka från utländska bidragsgivare, men hon har varken erfarenheten eller språket för att kunna formulera en ansökan.

– Men det är klart att vi fortsätter kämpa, vi afghaner är uppfödda på hopp.

 

 

   INCLUDEPICTURE  "http://www.kvinnonet.org/essays/jpg0067/05.jpg" \* MERGEFORMATINET

 Skrämts till tystnad

Vid dörröppningen trängs ett drygt femtiotal kvinnor otåligt. De har kommit för att ta del av den undervisning organisationen erbjuder vid två tillfällen per dag. I en påse under armen bär Najifa sin burqa, som hon ledigt kastar på sig innan vi går ut i det bleka solljuset på gårdens baksida för att ta adjö.

Det visar sig snart att engagemanget för kvinnofrågor generellt präglas av mycket konservativa värderingar. Allt ifrån radiokanaler och tidskrifter för kvinnor till stödboenden och rådgivningscentra saknar ett grundläggande kvinnoperspektiv. Det ligger nära till hands att fråga sig om situationen verkligen har förändrats för kvinnor i praktiken under de senaste två åren.

Mina är utbildad åklagare och en av de kvinnor som under det senaste året kunnat återvända till sitt arbete på den statliga myndigheten.

– Man får inte glömma att de små förändringarna man kan se sker i Kabul. På landsbygden kommer ni att upptäcka något helt annat, konstaterar Mina.

Mina menar också att det är vilseledande att använda burqan som avgörande signifikant för kvinnors radikalitet eller frigörelse. Många kvinnor använder burqan som en sköld mot yttervärlden, inte alls som en religiös symbol.

– Titta under burqan, säger hon och pekar med en yvig handrörelse mot två kvinnor iklädda burqor på gatan utanför, där hittar ni den sociala problematik som vi måste ta itu med innan kvinnorna vågar ta av sig den! Där hittar ni de kvinnor som skrämts till tystnad av konservativa värderingar, de kvinnor som tvingas prostituera sig för sin överlevnad eller de änkor som tvingas tigga ihop till brödfödan för att försörja sin familj.

Mina anser att det borde vara myndigheternas skyldighet att se till att kvinnorna garanteras trygghet i det offentliga rummet, men så länge människor svälter är ingen trygg på Kabuls gator.

 

 

   INCLUDEPICTURE 

MERGEFORMATINET 

Viktig utländsk närvaro

Den tjugoåriga juridikstuderande Sadjia representerar en ny generation av afghanska kvinnor som griper efter alla möjligheter till förändring och också vågar tro på att en förändring av Afghanistan är möjlig.

– Jag är uppfostrad med moderna värderingar. Ingen har någonsin ifrågasatt mitt studieval eller bestämt när jag ska komma hem på kvällarna.

Sadjia har glimten i ögat, men är hundraprocent allvarlig när hon pratar om framtiden. "Jag siktar högt", skrattar hon och rättar till sjalen som glidit ner och visar hårfästet, "mot presidentposten".

– Den utländska närvaron är enormt viktig, betonar Mina, men jag skulle önska att man från det internationella samfundets sida var bättre på att fånga upp och stötta aktörerna i kvinnorörelsen.

Både Mina och Sadjia ger uttryck för det generella behovet av utbildning och kunskap. De arbetstillfällen som erbjuds afghaner genom utländska projekt och NGO’s (Afghanistans kvinnonätverk) är bara tomma former.

– Om kvinnorörelsen ska få något reellt inflytande i samhället måste man också våga satsa på kompetenshöjande insatser, metodutveckling och träning i problemanalys. Vi måste få verktyg att identifiera de bakomliggande strukturerna till det förtryck som i årtionden integrerats i de afghanska kvinnornas medvetanden, säger Mina.

Mina är mer sansad i sina framtidsvisioner än Sadjia. Afghanistans historia utgörs av ett pärlband av motsättningar och med det goda minnet av de senaste tjugo åren av konflikter vill hon inte ta ut någonting i förskott.

– Glöm inte att de krafter som lemlästade kvinnor på öppna gator innan talibanregimen kom till makten är högst verksamma i politiken idag.

Sadjia är väl medveten om framtidens svårigheter. Ändå tillägger hon med envishet i rösten: "Än kan vad som helst hända."