Talibanerna ökar i Afghanistan

Mansoor Hekmat

 

Talibanerna ökar i Afghanistan

Talibanska rebeller har nu en permanent närvaro i nästan tre fjärdedelar av Afghanistan och utgör ett växande hot mot huvudstaden Kabul. Det hävdar tankesmedjan ICOS (International Council on Security and Development) i en rapport som presenterades i dag.

Talibanska styrkor sägs ha expanderat från sina baser i södra Afghanistan och etablerat sig i landets västra och nordvästra regioner såväl som norr om Kabul och i själva huvudstaden, enligt rapporten.

Talibanerna finns nu närvarande i 72 procent av Afghanistan, mot bara 54 procent förra året, hävdar ICOS, som med "permanent närvaro" menar att talibanerna är kapabla att utföra minst en attack i veckan.

Talibanerna, som styrde landet mellan 1996 och 2001, utgör nu ett hot längs tre av fyra huvudvägar till Kabul, enligt tankesmedjan som menar att detta visar att talibanernas politiska, militära och ekonomiska strategier nu är mer framgångsrika än västmakternas

Sveriges förbindelser med Afghanistan

Efter 25-års krig är Afghanistan ett oerhört drabbat land. Många framsteg har gjorts på olika områden, men lidandet är stort och utvecklingen är fortsatt oroande. För Sverige är det naturligt att stödja de afghanska ansträngningarna att stabilisera, demokratisera och bygga upp landet igen. Sverige har ett starkt engagemang för Afghanistan och bidrar aktivt med humanitära insatser, stöd för återuppbyggnaden och för den politiska fredsprocessen.

Afghanistan är sedan länge en av de största mottagarna av svenskt bistånd i Asien. Det samlade svenska biståndet till Afghanistan uppgick under år 2007 till strax över 380 miljoner kronor. Det svenska utvecklingssamarbetet kanaliseras framför allt genom FN-systemet, enskilda organisationer (till exempel Svenska Afghanistankommittén) och via afghanska myndigheter. Det övergripande målet med samarbetet är att minska fattigdomen och stärka demokratin samt de mänskliga rättigheterna, inklusive kvinnors ställning i samhället. Fred och försoning är avgörande förutsättningar för en sådan utveckling.

Sverige bidrar sedan 2002 också till den internationella säkerhetsstyrkan (ISAF) som hjälper den afghanska regeringen att upprätthålla säkerheten i landet. Insatsen leds sedan hösten 2003 av Nato på uppdrag av FN, enligt säkerhetsrådets resolutioner 1386 (2001) och 1510 (2003) och senare förlängningar av dessa resolutioner. Det svenska bidraget uppgår idag till cirka 350 soldater och ett mindre antal civila rådgivare. Sverige ansvarar sedan 2006 för en regional enhet för säkerhet och återuppbyggnad (eng. Provincial Reconstruction Team) i Mazar-e Sharif; en huvudort i norra Afghanistan. Den svenskledda regionala enheten stödjer de afghanska insatserna i fyra provinser som täcker ett område av cirka 30 gånger 30 mil, med en befolkning på drygt två miljoner människor.

Afghanistan idag

I och med terroristattackerna i USA den 11 september 2001 förändrades situationen i Afghanistan dramatiskt. Terrornätverket Al-Qaida, som låg bakom dåden, hade sina baser i Afghanistan och skyddades av landets sittande talibanregim. Därför valde USA att militärt intervenera i landet, vilket ledde till att talibanregimen bröt samman.

I december 2001 samlades de största och mest inflytelserika afghanska grupperna i Petersburg strax utanför Bonn i Tyskland. Mötet ledde fram till det så kallade Bonnavtalet enligt vilket en övergångsregering tillsattes med Hamid Karzai som president. En ny konstitution antogs i januari 2004. I presidentvalet som hölls i oktober 2004 vann Karzai en majoritet av rösterna. En reforminriktad regering utsågs i slutet av december 2004.

Den så kallade Bonnprocessen avslutades formellt i och med att parlamentsval genomfördes i september 2005. Som uppföljning till Bonnprocessen anordnades en internationell konferens i London i månadsskiftet januari-februari 2006. Vid Londonkonferensen kom Afghanistan och det internationella samfundet under FN:s ledning överens om en plan för den fortsatta demokratiseringen och utvecklingen av Afghanistan. Överenskommelsen som går under beteckningen Afghanistan Compact (ung. Afghanistanavtalet) utgör ett ramverket för samarbetet mellan Afghanistan och världssamfundet och innehåller mål och delmål för successivt förbättrande av säkerhetssituationen, uppbyggande av stats- och samhällsinstitutionerna och respekt för de mänskliga rättigheterna, samt för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Afghanistan.

Situationen i Afghanistan är fortfarande mycket svår, men talibanregimens fall och den omfattande internationella närvaron har ändå skapat en möjlighet att återuppbygga landet. Omkring tre miljoner afghanska flyktingar har under det senaste halvdecenniet återvänt från grannländerna Iran och Pakistan. Afghanistan måste dock byggas upp från grunden och det handlar inte sällan om att skapa helt nya stats- och samhällsstrukturer. Fortsatta attacker från militanta islamister, den omfattande illegala odlingen av opiumvallmo och ett negativt inflytande från lokala maktspelare utgör några av de största utmaningarna för den nya afghanska staten.

Samtidigt har också många framsteg gjorts på utvecklingsområdet. FN uppskattar exempelvis att närmare 80 procent av befolkningen idag har tillgång till grundläggande hälsovård i sitt område. Ökade möjligheter till skolgång, inte minst för flickor, är ett annat exempel på hur det internationella samfundets stöd har lett till resultat. Idag går närmare 6 miljoner barn i skola, jämfört med mindre än en miljon under taliban. Fortfarande är dock alltför få av dessa flickor, ca 30 procent.

Sverige utökar stödet till Afghanistan

Regeringen fattar idag tre viktiga beslut som på olika sätt förstärker och förbättrar Sveriges stöd till Afghanistan. Besluten gäller både våra militära bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan ISAF och utformandet av en ny strategi för vårt bistånd till Afghanistan.

Sverige förstärker den svenska militära närvaron i Afghanistan med bland annat transportflyg, sjukvårdshelikoptrar och fler utbildnings- och samverkansgrupper. Den svenska styrkan i ISAF beräknas under 2009 uppgå till cirka 500 personer jämfört med dagens bidrag om högst 390 personer. Huvuddelen av det svenska bidraget kommer precis som tidigare vara kopplat till den regionala enhet för säkerhet och återuppbyggnad i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan, för vilken Sverige har ledningsansvar.

- Sveriges deltagande i ISAF är ett långsiktigt åtagande. Regeringens inriktning är att Sverige skall fortsätta att leda den regionala enheten för säkerhet och återuppbyggnad i Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. En särskilt viktig del handlar om att förstärka våra insatser för att utbilda och stödja den afghanska armén, så att den på sikt självt kan hantera hotet från regeringsfientliga grupper, säger utrikesminister Carl Bildt.

Utan säkerhet försvåras möjligheterna till utveckling och utan förbättrade levnadsvillkor hotas i det långa loppet säkerheten. De militära, civila och återupp-byggnadsinsatser som görs i Afghanistan skall därför ses som kompletterande och samverkande delar av Sveriges samlade stöd för säkerhet och utveckling i Afghanistan.

- Stabilitet och säkerhet är grundläggande förutsättningar för att bekämpa fattigdom och genomföra biståndsinsatser med syfte att få till stånd en långsiktigt hållbar politisk, ekonomisk och social utveckling som värnar den Afghanistans befolkning, säger Carl Bildt och Gunilla Carlsson i ett gemensamt uttalande.

Regeringen beslutar idag också om ett uppdrag till Sida att utarbeta ett förslag till strategi för utvecklingssamarbete med Afghanistan för perioden mellan den 1 juli 2009 och den 31 december 2013. Enligt regeringens uppdrag ska Sida planera för en väsentlig ökning av det svenska utvecklingssamarbetet i Afghanistan från ca 300 mkr idag till ca 500 mkr om två-tre år. De svenska insatserna skall tydligt fokusera på demokrati- och statsbyggande, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter, inte minst rätten till utbildning

Strategiarbetet ska vidare ha som utgångspunkt att ca 20-25 procent av det svenska utvecklingssamarbetet ska riktas till de fyra nordliga provinser för vilka Sverige har ett särskilt ansvar genom ledarskapet för den regionala enheten för säkerhet och återuppbyggnad i Mazar-e Sharif. Regeringen uppdrar också åt Sida att successivt under 2009 utöka antalet utvecklingsrådgivare placerade vid den regionala enheten för säkerhet och återuppbyggnad (PRT) i Mazar-e-Sharif, Afghanistan, till totalt fyra.

För att genomföra denna ambitionshöjning och för att säkerställa att de insatser som genomförs är anpassade till de lokala förhållandena i norra Afghanistan är en utökning av antalet svenska utvecklingsrådgivare i området naturlig och nödvändig. Genom en sådan förstärkning når den regionala enheten på ett mer effektivt sätt ut i de provinser de samarbetar med.

- Genom att säkerställa tillgången till civil kompetens i den regionala enheten för säkerhet och återuppbyggnad skapas förutsättningar för att uppnå synergieffekter mellan olika svenska insatser på dessa områden, säger Carl Bildt och Gunilla Carlsson i ett gemensamt uttalande.

 

"Afghanistan kan inte lämnas åt talibanerna"

Mycket har hänt i Afghanistan sedan talibanregimens fall år 2001. 80 procent av befolkningen har tillgång till grundläggande sjukvård, att jämföra med 8 procent under talibanernas styre. Spädbarnsdödligheten har minskat med 26 procent.

 

För fem år sedan fanns inga skolor för flickor i Afghanistan. Sedan dess har 2000 skolor byggts eller reparerats. I skydd av bland annat svenska soldater förverkligas steg för steg flickornas rätt till utbildning. 6,4 miljoner barn varav 1,5 miljoner flickor går i skolan

En förutsättning för utveckling är att det skapas en säker miljö. Den valda och legitima regeringen har bett om internationellt stöd. 40 länder samarbetar för att leda Afghanistan mot en bättre framtid.

Vi bidrar med militära insatser för att skapa säkerhet. Vi stöder uppbyggnaden av Afghanistans egen armé och poliskår för att stärka regeringens möjlighet att ta ansvar för sin egen säkerhet. Vi har ökat vår diplomatiska närvaro med en ambassad i Kabul. Att skapa säkerhet är en förutsättning för att effektivt kunna verka med de biståndsinsatser som Sverige genomför.

Det är detta internationella och FN-sanktionerade agerande som Thage G Peterson (s) och Maj Britt Theorin (s) kallade för "det orättfärdiga och utsiktslösa kriget i Afghanistan" på DN-debatt härförleden. I går kväll anslöt Lars Ohly (v) och Maria Wetterstrand (mp) sig till dem i en gemensam manifestation på Sergels torg i Stockholm. Där menade de att "Det är hög tid att reagera mot detta vansinne."

Är det vansinne att värna civila?

Det är ingen tvekan att utvecklingen i Afghanistan innehåller betydande utmaningar för landets regering och det internationella samfundet. Men borta är det massiva förtrycket och talibanernas avrättningar på fotbollsarenor. Om vi gjorde som Peterson, Theorin, Ohly och Wetterberg ville och lämnade Afghanistan åt sitt öde, skulle risken vara stor för en återgång till talibanstyre. Det är tråkigt att den internationella solidariteten inte räcker längre för dem. Det är även högst märkligt att två framträdande socialdemokrater bortser från att det var den socialdemokratiska regeringen som inledde Sveriges insats i Afghanistan.

Alliansregeringen har ökat biståndet till Afghanistan. Vårt fortsatta fokus ligger på att knyta ihop de civila och militära delarna. Genom att bättre samla våra insatser får vårt bidrag större effekt och stöder den framtida utvecklingen i landet.

 

 

vandringar

 

Många afghaner flydde undan kriget i sitt land till grannlandet Pakistan. Andra flydde till lugnare delar av sitt eget land.

Många flyktingpojkar gick i koranskolor som lärde ut islam men med en egen variant på hur man skulle leva.

 

De blev ledare för talibanrörelsen som var en av alla beväpnade grupper som krigade i Afghanistan.

 

Det var mycket bråkigt i landet och när talibanerna kom blev alla glada. De tog över i del efter del av Afghanistan. Det blev lugnt och man kunde vara trygg där de fått makt. De minskade korruptionen och handeln ökade. Det gjorde inte så

mycket att alla kvinnor måste ha burka och alla män måste ha skägg. Till slut erövrade de nästan hela landet.

Då förbjöd de musik och kvinnor fick inte arbeta eller gå i skolan. De ville att landet skulle vara som på 600-talet.

 

Talibanerna styrde mellan 1996 och 2001.

De höll på i fem år men hann förändra ett helt land.

Fortfarande finns talibanerna kvar som en av de grupper som krigar i Afghanistan. I gränslandet mellan Afhganistan och Pakistan har de mycket att säga till om.

 

 

 

Buddha

Visste du att ...

…världens två största Buddha-statyer

har funnits i Afghanistan. Men år 2001

sprängdes de sönder. Statyerna var

1 600 år gamla och de var 58 och 39

meter höga! Dessa och många andra

Buddha-statyer sprängde talibanerna,

för att de inte ville det skulle finnas

kvar några gudabilder i landet.

                

 

 

Minor - hindrar barn från att leka  Minor är små bomber som grävs ner i marken och exploderar när någon trampar på dem.

Barn i Afghanistan kan inte springa och leka fritt eftersom risken att de ska trampa på en mina är stor. För att befolkningen ska skyddas markeras minfälten med röda prickar längs vägarna.

De fält som är minröjda märks med vita prickar. Om man ska gå utanför vägarna måste man ha med sig någon av lokalbefolkningen som vet precis var minorna finns. Men minorna är många och särskilt nomader råkar illa ut och trampar på minor.

 

 

Det är svårt att få fram några exakta siffror på hur många som skadas av minor varje dag i Afghanistan.

 

Rafiki har pratat med  HYPERLINK "http://www.sak.se/" µSvenska Afghanistankommittén§ (SAK) som finns i landet och de säger att ungefär tre personer skadas varje dag, men att antalet håller på att minska. Men dessa siffror är mycket osäkra.

 

Svenska Afghanistankommittén hjälper minskadade. De ser till att de får proteser och hjälp att träna upp sig så att de kan klara sig lite bättre efter sina skador.

 

Hur minröjer man?

 

Totalt i världen finns det 100 miljoner minor utlagda. I Eksjö har det svenska försvaret ett centrum där man utbildar militärer i minröjning. Under hösten 2007 har de skickat ut tio personer, både killar och tjejer till Afghanistan. De ska arbeta tillsammans med militärer från andra länder. Ibland kan man använda stora minröjningsmaskiner men det går inte i Afghanistan.

Här röjer man för hand och söker av området med en slags metallsökare. När den ger utslag sätter man sig på knä och gräver försiktigt fram minan. Risken att skadas är väldigt liten, eftersom minröjarna har utbildats och bär säkerhetsutrustning som hjälm, visir, skottsäker väst och speciella skyddsbyxor som skyddar mot splitter.

Arbetet tar mycket lång tid. Även om man med tiden lyckas röja en stor del av minorna, så läggs det tyvärr ut nya minor hela tiden. I skolan utbildas också barnen i hur de ska klara sig från minorna och att de inte ska plocka upp dem.

 

Det är Tomas Lööf som har berättat om hur man minröjer. Han är informationschef på Göta ingenjörregemente.

 

 

Under slöjan finns sanningen

 

Mina, som har återvänt till sitt jobb som åklagare i Kabul, pekar på två kvinnor med burqa utanför på gatan. "Slöjan döljer den sociala problematiken", säger hon. Detta är den andra artikeln om kvinnornas situation i dagens Afghanistan.

 

KABUL

I västerländsk media förekommer allt oftare en föreställning om att kvinnor i Afghanistan börjar återta sina positioner i samhället, att kvinnor börjar återgå till yrkesarbete och burqan sakta men säkert ersätts med sjal.

Överallt på Kabuls gator möts man av indikationer på ett engagemang för kvinnors rättigheter. Byggnader bär skyltar med namn som Ministeriet för kvinnors utbildning, Utvecklingsprogram för kvinnofrågor eller Departementet för kvinnors rättigheter. Sedan 2002 har över 400 kvinnoorganisationer registrerats genom de statliga myndigheterna och fler står på kö för att godkännas. Ändå, två år efter talibanregimens fall, lyser kvinnorna fortfarande med sin frånvaro på Kabuls gator.