Rörmokarsolidaritet

Bush lik Brezjnev!

Ingen amnesti för krigsförbytarna

E n del analytiker anser att 2000-talet började den 11:e september. De anser att följderna av terrorattackerna mot World Trade Center och

Pentagon var av samma skala som konsekvenserna av första och andra världskriget. Dessa attacker inledde en ny fas i de internationella

relationerna.

Innan dess hade strategerna i USA en annan uppfattning om islamisk fundamentalism. Vid ett flertal tidpunkter har dessa strateger genom hemliga och öppna samtal med konservativa muslimer främjat viktiga politiska mål.

Relationerna mellan CIA och Usama bin Ladin, al-Qaidas ledare, inleddes i Istanbul år 1979. CIA gav bin Ladin löften om olika slags hjälp. Tanken var att bin Ladin skulle samla ihop araber som trodde på traditionella islamiska ideal och skicka dem till kriget mot Sovjetunionens styrkor i Afghanistan.

Amerikanerna såg den islamiska fundamentalismen som ett effektivt vapen mot kommunismen och var säkra på att de kunde utnyttja den utan några problem. Av denna anledning spenderade de flera miljoner dollar för att omvandla deras oorganiserade strukturer till organiserade grupper som fick erfarenhet och taktiska kunskaper inom både reguljär och irreguljär

krigföring.

Denna politik visade sig mycket effektiv och användbar i vår region för att försvaga och misskreditera kommunismen. Till och med islamisterna i

Tjetjenien, Bosnien och Kosovo drog nytta av denna politik.

Islamisterna i sin tur, som hade fått tillräckligt med erfarenheter i olika frihetskamper, förde en skicklig politik som USA inte märkte då. Denna politik fick sin näring från fundamentalismens avgrund och den siktade på den fria världens hjärta. Men den amerikanska diplomatin, som sedan länge var upptagen med problematikens ytliga frågor, cementerade den politik som investerade i islamiska grupper och detta framför allt till följd av utvidgningen av inbördeskriget i Afghanistan. USA drog nytta av de religiösa känslorna hos lärjungar i religiösa skolor i Afghanistan och Pakistan, och lyfte fram dem som ersättare för stridande jihadiska grupper. Pervez Musharraf, Pakistans militärdiktator, uppmanades att å USA:s vägnar stödja talibanerna politiskt och militärt.

Amerikanskt talibanstöd

Det är värt att nämna att enligt säkra bevis fick talibanernas krigare militär utbildning av många amerikanska officerare vid 60 olika militära baser utanför Peshawar, Quetta och Chaman i Baluchistan. Under tre till fyra

3

FARDA 23 AFGHANSKA PENNKLUBBEN

Månaders tid hjälpte de talibanerna att erövra 80 % av Afghanistans territorium och detta genom pakistanska generalers direkta ledning och logistiska stöd.

I och med talibanernas växande inflytande i Afghanistan började vissa terrorgrupper strömma in i landet.

Detta gäller framför allt arabiska terrorister samt uighurer (invånarna i Xinjiangprovinsen i Kina) och Hongkongmaffian, som fått sämre möjligheter för sin verksamhet i och med att

Folkrepubliken Kina tog över styret av Hongkong.

På detta vis skapades en trygg miljö i Afghanistan för fasansfulla grupper, terrorister och internationell maffia som handlade med droger. Bin Ladin som uppfattades som ett verkligt hot mot Saudiarabien, Yemen och andra arabiska länder valde Kandahar som centrum för al-Qaidas ledning. Terrorattackerna mot USA skissades och utfördes utan oro under sådana förhållanden.

Det var först då Bushadministrationen fick se fundamentalismens andra ansikte, det ansikte som var mycket farligare än kommunismen för USA.

Tragedin den 11:e september krävde drygt 3 000 liv och orsakade skador för cirka 120 miljarder dollar. Denna händelse förändrade alla ekvationer, tillvägagångssätt och prognoser inom de internationella relationerna och pressade de stora industrimakterna att omforma sin politik.

Det är känt av alla att samtliga gärningsmän bakom katastrofen 11:e september var araber. Senare utredningar har visat att deras verkliga syfte med denna tragedi hade sina rötter i det hat som sedan ett halvt sekel tillbaka fanns i deras och andra muslimers hjärtan.

Man kunde tro att denna ”läxa” skulle få USA:s regering att använda en mera balanserad politik gentemot den autonoma staten Palestina och staten Israel. Men alla sådana förväntningar förvandlades till besvikelse. En timme efter att World Trade Center rasat och Pentagon angripits pekade George Bush ut bin Ladin som ansvarig för dåden. Några dagar senare begärde de att talibanerna skulle lämna ut honom. Eftersom mulla Omar vägrade, inledde USA bombningar av Afghanistan som ledde till att talibanregimen föll och mulla Omar och bin Ladin drevs på flykt.

Ingen tredje linje

Efter ett tag tillkännagav USA:s president: ”De som inte är med oss är med terroristerna!” Det är osannolikt att Bush har framfört denna formulering av en slump eller utan någon beräkning. Man kan dra slutsatsen av denna formulering att den som inte är med USA är USA:s fiende!

En analys av denna fras säger oss att ledningen i Washington inte accepterar en ”tredje linje” som kan stå för neutralitet eller medling. Med andra ord har ingen stat rätten att välja en politik som är självständig och oberoende av USA.

Till följd av en sådan uppdelning och under ursäkten att bekämpa terrorismens rötter överallt i världen har USA framhållit Irak som en allvarlig och överhängande fara för världen. Enligt USA kan vi, med lärdomarna av händelserna 11:e september, inte längre vänta tills vi blir attackerade av Saddam Husseins kemiska vapen och försvara oss först i efterhand. Att anfalla Irak och störta Saddam Hussein är en plikt enligt

USA:s politik och en sådan åtgärd är oundviklig.

Den amerikanska kongressen har gett Bush fria händer att utan FN:s godkännande anfalla Irak i förebyggande syfte. Detta tillstånd är i själva verket en upprepning av den varning från Bush som vi tidigare nämnde.

Tysklands justitieminister kommenterade Bushs politik så här:

”Bushs uttalanden påminner oss om Hitlers yttranden.”

Hitler brukade säga: ”Om vi inte använder oss av våra krafter kommer en dag mikroberna att styra världen.” FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna fördömer användningen av våld som lösning på internationella konflikter, men Bushs handlingslinje har valt denna metod som det bästa medlet för problemlösning. Det är samma doktrin som Leonid Brezjnev

(Sovjetunionens president 1964-1982) använde för att rättfärdiga ockupationerna av Polen och Tjeckoslovakien.

Översättning från persiska: Maiwand Osman

Dr. Akram Osman

4

De afghaner som bor i Bergen i Norge kallar staden för

”Europas största dusch”. Inte utan anledning – Bergen är känt för sitt regniga klimat.

Men i denna blöta stad har rörläggarna kommit på ett sätt att ”exportera lite av överskottet”. Genom sin fackförening har de tagit initiativ till att samla in pengar för att få fram rent dricksvatten till en by på Afghanistans landsbygd. De vände sig till

Norska Afghanistankommittén, som valde ut byn Gazanak i provinsen Badakhshan, där det bor 150 familjer. Det är just inte några andra än de som bor där som känner till byn, men de har det gemensamt med tusentals andra afghanska byar att de har överlevt ett antal regimer och tre års torka. Nu ska de tillsammans med rörläggarna i ett land långt borta ordna fram rent dricksvatten – den första punkten på en lång lista över saker som vi här tar för självklara. Här finns ingen skola och ingen väg. Om byborna ska sälja sina jordbruksprodukter, måste de gå i två dagar. En helt vanlig by på landet i Afghanistan.

– För oss rörläggare är rent vatten en självklarhet. Det är det vi lever av, och här i Bergen kommer det ju så mycket vatten från himlen att man lätt glömmer bort att rent dricksvatten inte är någon självklarhet överallt i världen. Det började med att vi läste i tidningen om den katastrofala torkan. Vi vet att det finns

avancerade system för vattenförsörjning och uppvärmning i storstäderna, men att landsbygden är försummad. Vi hoppas både på att kunna förbättra hälsoläget och på att man bättre ska kunna utnyttja det vatten som finns, säger Petter Madsen, en av de rörläggare som ställer upp för byn Gazanak.

– Vi har sålt tröjor och dragit med kollegor i andra delar av

FARDA 23 AFGHANSKA PENNKLUBBEN

Rent dricksvatten från ”Europas största dusch”

Av Per Hornfelt 5 Norge i kampanjen.

 Nu är det flera företag och grossister som har gett rejäla bidrag.

Vi har också fått god hjälp av facket som ser mycket positivt på vårt solidaritetsprojekt.

Vi blir ju som bekant rätt smutsiga i jobbet. Det är företagen som håller med arbetskläder, så i år köpte de t-shirts från kampanjen till sina anställda i stället för hos en firma som gör arbetskläder. Fördelen var att företagen kunde göra avdrag för kostnaden för arbetskläder. Nu är det flera med anknytning till branschen som har anmält intresse. Vi har passerat målet och hoppas kunna bidra med rent dricksvatten till ännu en by.

Early plumbing

– Vi har kontakt med dem som håller i projektet, så vi vet att spadarna är satta i jorden och att de samlar sten och sand.

Det är ingen brist på arbetskraft nu när skörden är bärgad. Det ska bli roligt att se resultatet. Det kan ju hända att idén smittar några fler. Behovet kommer ju att finnas kvar, säger Madsen.

Kampanjen har fått namnet ”Early plumbing” efter en skämtteckning av Gary

Larson som handlar om hur dyrt det är att anlita rörläggare. Teckningen visar en stenåldersfamilj och en man som tittar ner

i ett hål i marken med kommentaren ”det här blir inte billigt”. Även här i Norden var de sanitära förhållandena en gång mycket primitiva. På den afghanska landsbygden är det som det var hos oss för 100 år sedan. Därför blir projektet en form av ”early plumbing” – tidigt rörmokeri.

– En av projektets starka sidor är att det inte handlar om avancerad teknik.

Systemet kan underhållas och repareras, byggas ut och byggas om med lokala kunskaper och utan att någon utrustning behöver tillföras utifrån. När byn tar över systemet är det deras, och de har vad som behövs för att underhålla det. Om det inte gör det, kan de inte skylla på någon annan – varken regeringen eller biståndsorganisationerna.

Det är helt deras eget ansvar. Vi som går runt hela dagarna och reparerar rörledningar i hemmen och hos företagen och ser hur hjälplösa folk är när det inte fungerar, vi ser hur viktigt det är att systemen är enkla, att de går lätt att reparera och därmed blir uthålliga.

Översättning från norska:

Charlotte Hjukström

FARDA 23 AFGHANSKA PENNKLUBBEN

Debatt:

De amerikanska trupperna måste

bort!

Av Peter Hjukström

D e amerikanska militära angreppen mot Afghanistan som inleddes den 7 oktober förra året kom inte som någon överraskning. Mot bakgrund av president

George W Bushs militanta retorik efter terrordåden den 11 september, där han bl a krävde ”hämnd” och ”vedergällning”, var bombkriget närmast förutbestämt. Detta hindrar inte att många av oss som följt och engagerat oss för Afghanistans oberoende och dess folks humanitära lidande sedan slutet på 1970-talet fylldes av en stor sorg och en uppriktig ilska. Nu skulle befintliga ruiner bombas till grus och damm.

Ytterligare död och förintelse skulle drabba en av jordens mest utsatta befolkningar.

Bombkriget var och är enligt min mening skadligt och orättfärdigt. Som terroristbekämpningsmetod förefaller det dessutom ha blivit något av ett fiasko. Har de amerikanska trupperna över huvud taget lyckats med något annat än att jaga runt i bergen och bomba tömda grottsystem, moskéer, bröllopsfester, byar och civila bilkaravaner? Betraktat utifrån de öppna nyhetskällorna har Usama bin Ladins strukturer bara förlorat en man av betydelse i Afghanistan som ett resultat av bombkriget: den förre militäre chefen Atif som dödades i ett bombanfall i december.

Det finns anledning att betrakta den amerikanska operationen mot Afghanistan som en minst sagt hastigt hoprafsad aktion. Var verkligen målet att ”ta bin Ladin död eller levande” som det sades? Eller var målet mer primitivt i meningen att bomba ett redan utbombat land för att visa ”handlingskraft” inför den inhemska amerikanska opinionen? Eller var syftet (för att komma från en oförbätterlig cyniker) att i forcerad takt etablera ett brohuvud i Centralasien med allt vad det innebär av fortsatt kamp med Ryssland och Kina om kontrollen över de omfattande centralasiatiska gas- och oljetillgångarna?

Den 11 september förra året mördades drygt 3000 amerikaner på sina arbetsplatser i New York och Washington. Sedan den 7 oktober 2001 beräknas lågt räknat omkring 3500 civila afghaner ha mördats i de amerikanska bombanfallen. Vilka var deras brottoch med vilken politisk eller moralisk norm kan dessa mord rättfärdigas?

Döden i slow motion

Andra, sällan uppmärksammade, sidoeffekter av bombkriget stämmer till allvarligeftertanke: Den ansedda franska tidningen ”Le Monde Diplomatique”uppmärksammade i mars i år en amerikansk rapport som indikerar att USA fällt ett stort antal sk ”Bunker Buster Bombs” bl a över Tora Boragrottorna i Safed Kohmassivet.

Var och en av dessa bomber innehåller ett halvt ton utarmat uran som vid detonationen sprids som stoft i luften eller tränger ner i grundvattnet. Den förväntade effekten inom några år är en kraftigt stegrad frekvens av cancer och av barn som föds med missbildningar. Den fulla vidden av denna miljökatastrof är omöjlig att teckna idag, men ett faktum är att Safed Kohmassivet är en av de viktigaste vattentäkterna för såväl Nangaharslätten som Khostslätten i östra Afghanistan med en samladbefolkning på närmare tre miljoner individer.

Självklart har även jag noterat att den ökända talibanregimen är borta. Men vad har kommit i dess ställe? Runt om i landet har i stort sett samma krigsherrar, som dominerade landet och plågade civilbefolkningen från 1992 fram till talibanernas maktövertagande i september 1996, nu återinstallerats vid makten med amerikanskt stöd. Den pakistanske journalisten och författaren Ahmed Rashid, tecknar i sin succébok ”Talibanerna” följande porträtt av Abdul Rashid Dostum, den sedan i höstas återinstallerade härskaren över fem nordliga provinser: ”Första gångenjag kom till fortet för att träffa Dostum var det blodfläckar och köttslamsor på den leriga gården. Jag frågade i min oskuld vakterna om de hade slaktat en get. De berättade att Dostum en timme tidigare hade straffat en soldat för stöld. Mannen hade bundits fast vid bandet på en rysktillverkad stridsvagn, som sedan hade kört runt gården tills kroppen mosats till köttfärs, medan Dostum och garnisonen såg på.”

Med denna typ av ”befriare” har väpnade fraktionsstrider åter blivit vardagsmat runt om i landet och övergreppen mot den civila befolkningen legio.

I Kabul sitter Hamid Karzais tillfälliga övergångsregering beskyddad av den internationella säkerhetsstyrkan ISAF. Karzais nuvarande mandat från den nationella rådsförsamling – Loya Jirgha – som samlades i juni är ytterst svagt. Det är därför inte

speciellt förvånande att han nyligen valt att ersätta sin personliga afghanska vaktstyrka med amerikanska specialutbildade livvakter. Utan några jämförelser i övrigt upprepar

Karzai därmed samma mönster som den sovjetinstallerade marionetten Babrak Karmal gjorde för 20 år sedan, då Karmal valde att omge sig med en personlig livvaktsstyrka bestående av sovjetiska spetznaz-soldater. Det krävs ingen större fantasi för att förstå vilka destabiliserande signaler detta sänder ut i det afghanska samhället.

Ökad opiumodling

Våren 2001 rapporterades Afghanistan vara till 90 procent narkotikafritt. I samband med det amerikanska bombkriget förra hösten åkte vallmofröna ner i jorden i samma takt som talibanfronten krackelerade. Facit av detta, enligt en färsk FAO-rapport, är att

Afghanistan i år har tagit ut en opiumskörd motsvarande det sena 90-talets, d v s 3 400 ton eller 60-65 % av världsproduktionen.

I april i år larmade den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights

Watch (HRW) om systematiska övergrepp mot den pashtunska befolkningen på enmiljon människor i norra Afghanistan. I sin rapport ”Paying for the Taliban´s crimes” tecknar HRW bilden av en omfattande etnisk rensning som inkluderar massvåldtäkter, mord och andra övergrepp.

Allt fler vittnesmål sipprar nu ut om våldsamma massakrer på tusentals talibansoldatersom kapitulerade i Kunduz i november förra året. Dessa massakrer är ett fundamentalt brott mot krigets lagar.

Den nya regeringen i Kabul har i all stillhet återinfört den religiösa säkerhetspolisen, som infördes av talibanerna efter mönster från Saudiarabien. 300 personer rapporterasvara verksamma i denna statliga sysselsättning enbart vid huvudkontoret i Kabul.

Trots bombkrig och högtidliga löften om omfattande bistånd från den internationella givarkonferensen i Tokyo i januari 2002, har fattigdomen och desperationen fortsatt att breda ut sig. Av nio utlovade miljarder kronor för innevarande år har endast 30 procent utbetalats.

I den afghanska huvudstaden har hyreshöjningar på upp till 1500 procent konstaterats.

In flyttar utländska intressenter och afghanska knarkbaroner med välfyllda plånböcker.

Ut åker fattigfolk, änkor och andra marginaliserade och hårt pressade grupper. En förskräckande exempel på den yttersta förnedring denna utveckling lett till tecknas på den afghanska kvinnoorganisationen RAWA:s hemsida (www.rawa.org). Från en färsk undersökning redovisar RAWA bl a intervjuer med ett tiotal kvinnor som pressats till prostitution – 80 procent av dessa kvinnor har inlett sin prostitution efter bombkrigets inledning och Karzais tillträde.

Lär av det förgångnas misstag

Det finns alltid anledning att vara försiktig med att sia om framtiden. Att studera historien kan dock många gånger ge en fingervisning om vad framtiden bär i sitt sköte. Detta gäller alldeles särskilt i fallet Afghanistan. På en punkt är nämligen den afghanska historien entydig: Främmande militär närvaro har aldrig accepterats av det afghanska folkets flertal. Den har mötts av motstånd. De afghanska regimer som blivit resultatet av främmande militär intervention har aldrig blivit särskilt långlivade. Afghanistan har lidit under sovjetisk ockupation på 1980-talet, förödande inbördesstrider under 1992-1996 och talibanskt förtryck 1996-2001.

Utvecklingen efter 7 oktober, 2001 vittnar om en överhängande risk för att landet och dess befolkning nu tvingas genomlida ytterligare en period av omfattande och okontrollerat humanitärt lidande.

För åtta år sedan intervjuade jag den amerikanska forskaren och Afghanistankännaren Nancy Dupree som tillbringat de senaste 40 åren i Afghanistan eller i dess omedelbara närhet. Då plågades landet av krigsherrarnas terror och fraktionsstrider, som genomfördes med kraftig uppbackning från politiska, ekonomiska och militära intressen i utlandet. Det var svårt att vara optimist, men Nancy Dupree hade perspektiv på utvecklingen: ”Jag är optimist i det längre perspektivet.”

Jag hade gett upp tidigare, om jag inte varit fast övertygad om att afghanerna kommer att kämpa sig igenom det här.

De kommer väl inte att göra det med någon större finess, för de är inga slipade politiker och de har att göra med slipade manipulatörer utomlands. (...) Men de kommer att reda upp situationen på sitt eget sätt, inte särskilt elegant ... men en vacker dag kommer de att få ordning på sitt land. Det är jag övertygad om.” Som Nancy Dupree säger är det afghanerna själva som måste reda ut sin egen framtid. Detta förhållningssätt kräver motstånd mot varje form av utländsk intervention och ett fortsatt enträget och respektfullt humanitärt stöd till det afghanska samhällets civila ansträngningar. På ettårsdagen av inledningen av bombkriget mot Afghanistan finns därför all anledning att upprepa den gamla sanningen att de som glömmer det förgångnas misstag också är dömda att upprepa dem. Därför måste de amerikanska trupperna bort och bombkriget måste upphöra!

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Göteborgs-Posten den 7 oktober 2002 på årsdagen av inledningen av de amerikanska bombningarna mot Afghanistan.

7

FARDA 23 AFGHANSKA PENNKLUBBEN

INGEN AMNESTI FÖR KRIGSFÖRBRYTARNA

Av Börje Almqvist

D et kan inte bli frågan om amnesti för dem som begått krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten eller grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det slog Mary Robinson, FNs kommissionär för mänskliga rättigheter, fast vid ett besök i Kabul i samband med den internationella kvinnodagen. Hon kräver att det skall upprättas en afghansk sanningskommission och en krigsförbrytartribunal.

Hon påminner också de nu styrande i Afghanistan om att de i Bonnavtalet skrivit under på att FN skall övervaka och undersöka människorättsövergrepp och när så är nödvändigt.

Kravet kommer i samband med att rapporter om grova övergrepp mot civila i norra Afghanistan fortsätter. Nu av grupper allierade med den afghanska interimsadministrationen i Kabul – hazariska styrkor lojala mot planeringsminister Muhaqiq och uzbekiska trupper lojala mot vice försvarsminister Abdul Rashid Dostum, samt tadjikiska Jamiat-e Islami trupper inom nordalliansen.

Sedan i november har nya flyktingar, pashtuner från norra Afghanistan, som berättar om hur de utsätts för mord, plundring av hela byar, bortrövande av kvinnor, våldtäkter, kidnappningar och utpressning.

Uppgifterna verifieras nu av undersökningar av människorättsorganisationen

Human Rights Warch, som dokumenterat över 150 fall av plundring och våld under en tremånaders period fram till i slutet av februari från område i Faryabprovinsen i nordväst till Baghlanprovinsen i norr. Våldet gäller alltifrån misshandel till massmord och våldtäkter.

I slutet av februari hade, enligt FN, 20 000 pashtuner flytt från framför allt provinserna Kunduz, Baghlan och Takhar. Även uzbeker berättar om övergrepp från tadjiker i områden där de är i minoritet.

För att skydda minoriteter i de nordliga områdena kräver FNs flyktingkommissariat att en fredsbevarande styrka förläggs utanför Kabul för att skydda minoriteter i riskzonen. Även Hamid Karzai vill att styrkorna förläggs till landets alla större centra.

”I delar av Afghanistan idag börjar det se ut lite grand som under perioden

1992-96 när krigsherrarna delade upp landet och brutalt terroriserade civilbefolkningen

Det var en era som ledde till talibanernas uppgång. En del avdessa krigsherrar är nu tillbaka vidmakten igen i norra Afghanistan.

Deras trupper är ansvariga för de flesta övergrepp mot pashtunerna.

Amerika hjälpte till att återinsätta dessa förtryckande krigsherrar”. “Nu måste Amerika och dess allierade handla snabbt så att inte de förstör vad som uppnåtts hittills. Afghanerna är trötta på krigsherrarna som terroriserar dem och kontrollerar deras liv, men de kan inte utmana krigsherrarnas makt utan hjälp utifrån”, skriver Human Rights Watch utredarna Peter Bouckaert och

Saman Zia-Zarif, i Washington Post.

Enligt interrimsadministrationens utrikesminister Dr Abdullah är dock krigsherrarnas tidevarv över och medborgarnas, med lika rättigheter för alla, har inletts.

Dr Abdullahs påståenden tillbakavisas av Kieran Prendergast, FNs undergeneralsekreterare för politiska frågor. Enligt honom ”växer de väpnade gruppernas makt och programmen för avväpning i vissa områden är i verkligheten kommendanter som avväpnar sina fiender och beväpnar sig själva”.

Hamid Karzai har efter rapporterna från norr skickat en grupp utredare för att undersöka anklagelserna om

övergrepp.

– Jag hoppas verkligen att de som är ansvariga för dessa övergrepp inte förblir ostraffade, säger FNs representant för Afghanistan, Lakhdar Brahimi.

Källor: Human Rights Watch, 6/3,

AFP, 21/2, 9/3, 13/3, 20/3, m.Fl.

8

FARDA 23 AFGHANSKA PENNKLUBBEN

Varför skall vi bry oss om Afghanistan?

Av Anders Davidson

Amerikanen John K Cooley är en sjuttiofemårig veteranjournalist som i nära ett kvartssekel bevakat Nordafrika och Mellanöstern. Nu finns hans bok ”Oheliga krig. Afghanistan, USA och den internationella terrorismen” utgiven på svenska av Ordfronts förlag. Det är en läsvärd bok.

När John K Cooley började arbeta på den i mitten på 90-talet var hans förläggares intresse milt sagt ljummet. Och ointresset var då allmänt, ännu kände ingen till Usama bin Ladin och ingen ville läsa om USAs utbildning av militanta islamister, vare sig i Afghanistan eller annorstädes. Ändå kom bokens första upplaga redan 1999 på Pluto Press. Nya reviderade upplagor kom 2000 och 2001. Det är tydligt att kapitlen är skrivna vid olika tidpunkter, inte heller har de uppdaterats gemensamt. Den svenska upplagan har därför bitvis blivit rörig.

Läst kritiskt är hans bok som sagt nyttig läsning. Den är en gedigen sammanfattning av de gångna årtiondenas halvt bortglömda telegramnyheter och snabbt förbiflimrande tv-nyheter. Byggd på författarens närvaro, förtrogenhet med regionen och anteckningar tar den med oss bakom mediernas dagsrapportering.

Minnet bleknar som bekant, ofta fortare än tidningsläggen gulnar. Efter den 7 oktober kan i mediabackspegeln händelserna i Afghanistan på 90-talet se ut så här: ”USA:s stöd till det afghanska motståndet mot Sovjetunionen fick under 1990-talet oanade och för USA obehagliga konsekvenser. Talibanernas maktövertagande i Afghanistan är ett exempel.”

Så var ju inte riktigt fallet. USA drog sitt strå till stacken för att installera talibanerna i Kabul. Washington spelade med Riyadh och Islamabad och talibanerna ingick då i

USAs strategi för att pacifisera Afghanistan och därmed nå insteg i Centralasien. Ett mål George W Bush nu istället nådde genom att slå Amerikas Förenta Staters forna skyddslingar ur sadeln och därmed öppna Pandoras ask för ännu en period av blodig buzkashi.

Sedan åtminstone 1992 har det knappats funnits någon militär lösning på Afghanistans problem.

Paradoxalt nog kom de viktigaste utländska uppbackarna av talibanrörelsen, Saudiarabien och Pakistan, USA-allierade med egna motiv till spelinsatserna i Afghanistan,att efter den 11/9 i fjol att vid sidan om Storbritannien utgöra de viktigaste hörnstenarna i USAs allians.

Det finns en återkommande allvarlig brist i de flesta betraktares ögon när Afghanistan förstås ska. Även när Afghanistan läggs under lupp styrs seendet av hur Det stora spelet, the Great Game, förstås. Man får inte syn på afghanerna, de olika afghanska aktörernas motiv och mål tycks inte finnas. Förvisso samtliga fraktioner i olika grad beväpnade och understödda av främmande stater, på egen hand knappast förmögna att driva inbördeskriget vidare, ändå omöjliga att reducera till främmande makters marionetter.

Samma brist har John K Cooley, när han blottlägger de amerikanska statsorganens agerande under olika administrationer: Bush Junior, Clinton, Bush Senior, Reagan, Carter och ända tillbaka till Truman. Det sovjetisk-afghanska kriget 1979-89 begränsas till det Kalla krigets sista fas, ett krig fört av USA genom ombud, där USA oförsiktigt när en orm vid sin barm. En orm som den 11/9 högg i den kvarvarande supermaktens hjärttrakt. Det betydelsefulla i detta krig var – trots amerikanskt, saudiskt, pakistanskt stöd, trots inslag av inbördeskrig – befrielsekriget mot ockupationsmakten. När den siste sovjetiska soldaten lämnade Afghanistan var det inte främst en seger för CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten. (Historien om det några år därefter följande afghanska nederlaget, när det inte gick att vinna också freden, när den förskingrades av afghanska krigsherrar, är delvis en annan.)

USA:s allianser med religiösa extremister

Det drama John K Cooley nu berättar visar hur USA ända sedan presidenten Harry S Truman, som redan strax efter segern över Hitlers Tusenårsrike pekade ut sin nyss allierade Josef Stalin som den nye huvudmotståndaren till USA, odlat kontakter med ”några av de mest konservativa och fanatiska anhängarna av islam”. Vad kunde vara mer naturligt än att söka nya vänner i kampen mot den ateistiska ”världskommunismen” i religiösa rörelser världen över? Från starkt högerorienterade kristdemokrater i Italien med ett stort, starkt Sovjetorienterat kommunistparti till Muslimska brödraskapet i Egypten med en arabsocialistisk Gamal Abdel Nasser som välkomnade sovjetiskt stöd. Till en början efter andra världskriget stödde USA:s regeringar status quo i kolonier under Storbritannien, Frankrike, Spanien, Portugal och Italien. De heta fronterna i kriget för den Fria världen gick i kolonierna och kolonialmakternas krig i Afrika och i Asien framställdes som ”kamp mot kommunismen” (en parallell till dagens ”krig mot terrorismen”). Planer smiddes, berättar John K Cooley, på en ”muslimsk pakt” mot Nasser och Sovjetunionen. Villigt ställde sig Saudiarabien i spetsen och Pakistans militära härskare mötte också planerna med gillande. Men alliansen uppfattades av ledarna i Indien (i konflikt med Pakistan om Kashmir), Syrien och Irak (som i likhet med Nassers Egypten försökte föra en alliansfri politik) som ett hot mot dem. Nu ser John K Cooley hur USA byter fot och efter att under det Kalla kriget ha satsat på muslimska gerillagrupper är på väg att bli en ny kolonialmakt. Om hur det kommer sig handlar alltså hans bok ”Oheliga krig. Afghanistan, USA och den internationella terrorismen”.

Plötsligt efter terrordåden i New York och Washington var Afghanistan på allas läppar. Bara en knapp månad senare stod

Afghanistan i världshändelsernas centrum:

USA och Storbrittaninen angrep med bombflyg.

Idag, i skuggan av uppladdningen inför det kommande kriget mot Irak, pågår fortfarande kriget i Afghanistan. Bomberna faller fortfarande, bara strålkastarna har slocknat och tv-fotograferna checkat ut från Hotel Kabul.

I sin bok påminner John K Cooley om ett yttrande fällt i Frankrike alldeles efter den allierade invasionen av Hitlers Fort Europa.

De amerikanska soldater som nu genomsöker förödda afghanska byar i det bittra nya afghanska krig som rasar, menar han, kan säga samma sak. Då i juni 1944, när en amerikansk soldat kom fram till en ödelagd fransk by, sa han:

”Det här stället har vi fan i mig befriat till sista invånaren!”.

Än hamnar Afghanistan i fokus, än glider det ut ur bilden.

Förvrängda förmedlade bilder från ett verkligt drama. Det som visas oss är krigare, strider, fanatism. Vi ska tänka att de kan hålla på därborta, vansinnet berör inte oss och inget finns vi kan göra.

Det gamla klassiska svenska dilemmat

”Vad angår oss Polens affärer?” i ny tappning:

Varför ska vi bry oss om Afghanistan?

För att inte frestas släppa blicken från människorna i detta karga vackra våldtagna land. För att förstå hur våra intressen är sammanflätade, hur världen hänger ihop. För att inte glömma afghanerna.

Fotnot: Boken ”Oheliga krig” är utgiven på Ordfronts förlag. Översättning till svenska av Stefan Liundgren. 430 sidor och inbunden. Cirka pris: 200 kronor