Vart är USA på väg?
De1 1:
Ett imperium i skakning
Om några få veckor är det presidentval i USA, och världen iakttar utvecklingen med spänt intresse. Landets imperialistiska ambitioner är uppenbara och ofta kritiserade. Men vad pågår inom själva landet? Vad finns det för motsättningar, hur ser den interna ekonomin ut, hur organiserat är motståndet mot den nykonservativa högern? I en artikelserie på tre delar kommer Internationalen att försöka besvara dessa frågor. Först ut är Anders Karlsson, som förklarar att USA som imperium har förändrats ordentligt, det är idag ett imperium i skakning.
USA är inte enbart i fokus för den nuvarande finanskrisen. Dess militära operationer och globala härskaranspråk ifrågasätts alltmer. Vi ser idag ett imperium som inte
är vad det en gång varit.
”Vi har nu trätt in i en världsordning där grundregeln för politiska beslut kan sammanfattas med orden ’det vi säger gäller’”, så egenrättfärdigt uttryckte sig USA:s dåvarande president George Bush den äldre efter första Irakkriget 1990-91. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget hade ebbat ut och innan årsskiftet skulle Sovjetunionen som statsbildning vara ett minne blott. USA var ensam kvarvarande supermakt med en helt överlägsen militär kapacitet.
Efter nederlaget och det militära tillbakadragandet från Indokina 1973 var USA en stukad supermakt med begränsad förmåga att ingripa militärt för att slå vakt om sina imperialistiska intressen. Invasionerna i Grenada 1983 och Panama 1989 ägde rum med ett relativt beskedligt antal truppstyrkor. Annars förlitade sig USA på att föra krig genom ombud mot för de förhatliga regimer – som exempelvis stödet till högergerillorna Contras i Nicaragua och UNITA i Angola och religiöst fundamentalistiska krafter i Afghanistan.
I angreppet mot Irak satte man däremot in stora delar av sin krigsmaskin. De flesta länder ställde sig bakom USA och man gavs FN-sanktion genom den famösa resolutionen 678. Man talade om att USA kommit över sitt ”Vietnamsyndrom”.
Idag – sjutton år senare – är USA med uppemot hälften av världens samlade militära utgifter (546,8 miljarder dollar 2007, enligt forskningscentret SIPRI:s årsbok 2008) fortfarande den obestridliga globala militära hegemonin.
Med ett finmaskigt nätverk av militärbaser, marina styrkor, kärnvapenbärande u-båtar, avlyssningsutrustning och satelliter i rymden kontrollerar man och bevakar det mesta av förehavandena på vår planet.
För närvarande opererar USA från 737 militärbaser i 63 länder. I hela 156 länder (över tre fjärdedelar av jordens länder) har man någon form av militär närvaro.
Med tretton slagstyrkor, styrkor som i sig är stora som ett samhälle med ungefär 6 000 soldater och manskap, grupperade kring ett hangarfartyg kontrollerar man världens hav och marina farleder. Dessa slagstyrkor anser sig ha rätt att patrullera överallt, gå in i alla hamnar och genomföra hotfulla militära övningar i närheten av länder vars politik ogillas av USA. Dessutom patrullerar åtta Trident-ubåtar ständigt i havens djup, ubåtar som snabbt kan avfyra dödsbringade robotar bestyckade med kärnvapen. Dessa kärnvapen är riktade mot Kina och Ryssland, men även mot allierade nationer som Japan, Tyskland och Frankrike. Det känns i sammanhanget närmast överflödigt att påpeka att USA:s arsenal av kärnvapen kan utplåna allt liv på vår jord flera gånger om.
Efter Irakkriget 1990-91 har USA vid många tillfällen – med bombningar, missilattacker och militära interventioner – gjort bruk av sin militära styrka. Förutom de mest kända fallen Irak, Afghanistan och Jugoslavien har amerikansk trupp landstigit i Somalia 1992 och Haiti 1994. Bomber har fällts över Bosnien 1995, Somalia 2007-2008 och Pakistan 2008. Missiler förstörde en läkemedelsfabrik i Sudan 1998 (USA hävdade att det var en fabrik för framställning av kemiska vapen).
I dagsläget försöker man, genom stöd till krafter inom militären och oppositionen, störta vänsterstyrena i Venezuela och Bolivia. I det sammanhanget var det givetvis en svår missräkning för USA att militärkuppen i Venezuela 2002 ändade i ett misslyckade, och att inte Venezuela blev ett nytt Chile som en varningssignal till alla radikala krafter i Latinamerika. Därtill försöker man destabilisera – och talar öppet om ”nödvändigheten av regimskifte” – Kuba och Iran. Israel, Egypten och Colombia, länder som på ett flagrant sätt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter, är de tre största mottagarna av amerikanskt militärt bistånd.
I den så kallade Bushdoktrinen, som offentliggjordes i september 2002, sätts de avgörande elementen i USA:s militära strategi på pränt:
- USA bör ha möjlighet att utkämpa och avgöra flera stora krig samtidigt, därför måste anslagen till försvarsmakten höjas.
- USA har rätt att angripa i preventivt syfte ”mot framväxande hot innan de fullt utvecklas”. Blotta närvaron av terrorister på ett lands territorium är tillräckligt för att USA anser sig ha rätten att anfalla.
- USA bör utveckla kärnvapen som kan slå ut underjordiska bunkrar. Från att ha varit strategiska hot i det kalla krigets envig med Sovjetunionen blir de nu taktiska vapen som kan användas vid angrepp. Den här typen av bomber har USA under senare år utvecklat, och man hotar att sätta in dem mot de tekniska anläggningar i Iran där USA hävdar att man håller på att utveckla kärnvapen.
- USA kommer aldrig att tillåta att bli utmanat av någon annan stat. Dokumentet adresserar en rättfram varning till Kina ”att inte förbättra sin avancerade militära kapacitet då den kan utgöra ett hot mot landets grannar i Asien och Stillahavsregionen”.
- Europa ska vara underställt USA och förlita sig på amerikansk militär styrka. Nato ses som det huvudsakliga instrumentet för västvärldens försvar och säkerhet.
- I en krissituation kommer inte USA att tveka att agera militärt på egen hand om man inte får sanktion från FN eller inte får med sig sina allierade.
- I dokumentet slås även fast att ”fria marknader och frihandel är högt prioriterade i vår nationella säkerhetsstrategi”. ”Respekt för privat egendom är en av de ej förhandlingsbara principerna för mänsklig värdighet”.
Det är dessa teser som utgör den utrikespolitiska kompassen för det styrande gardet i Washington. De har sitt ursprung bland en grupp så kallat neokonservativa, som menade att USA som supermakt inte tillräckligt utnyttjade sina militära muskler. Det värsta uttrycket för denna eftergivenhet var enligt dem att man under Irakkriget 1990-91 – efter att ha ”befriat Kuwait” – inte gick vidare mot Bagdad för att störta Saddam Husseins regim. Det var dessa krafter som efter Bushs makttillträde 2001 invaderade maktens korridorer och i hög grad kom att sätta den utrikespolitiska agendan: med vicepresidenten Dick Cheney, den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld och likaledes dåvarande biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz som galjonsfigurer.
Aldrig tidigare i världshistorien har något imperium haft en sådan militär styrka och närvaro i jordens alla hörn som dagens USA. Inte ens det gamla brittiska imperiet, där enligt Kipling solen aldrig gick ned, kan jämföras med USA. Trots det tornar det för USA upp sig alltfler problem vid horisonten. Napoleons visdomsord att man kan använda bajonetter till allt utom att sitta på har fortfarande hög giltighetsgrad:
- Ockupationerna av Irak och Afghanistan har utvecklats till krig utan slut. För jätten USA är det inte så svårt att bomba bort en regim likt Saddam Husseins, men det är en helt annan sak att skapa stabilitet i ett land. Hur tacklar man bakhåll i gathörn, självmordsbombningar, fjärrutlösande vägbomber eller lokalbefolkningens massiva hat och motstånd? I Afghanistan har antalet utländska soldater ökat från 13 500 år 2002 till över 70 000 idag, men Hamid Karzais regim sitter egentligen bara säkert i Kabul med omnejd. I Irak är det först i år som oljeproduktionen ens överskridit nivåerna under sanktionsåren.
- USA innehar de mest sofistikerade vapen, men det är andra aktörer som håller i den globala penningpungen. Landet är idag skuldsatt upp över öronen. Statsskulden har passerat 10 biljoner dollar. Kina är här den största köparen av amerikanska statsobligationer med Japan tätt efter. Ett räkneverk på Manhattan, som sedan 1989 visat statsskuldens storlek, fick nyligen slut på siffrorna. Krigen och de gigantiska militärutgifterna blir alltmer en black om foten för den amerikanska ekonomin. Idag har EU gått om USA som världens största ekonomi och Kina är hack i häl.
- USA brottas med ett ständigt eroderande förtroendekapital. Bushregimens politiska legitimitet har nått ett lågvattenmärke. Trots den bristfälliga rapporteringen från krigens slagfält – med alla inbäddade journalister – slinker verkligheten igenom i nyhetsflödets glipor. En undersökning från brittiska BBC visar att jordens befolkning idag ser USA som det största hotet mot världsfreden. Allt fler länder drar tillbaka sina trupper från Irak. På hemmaplan är Bush den mest impopuläre presidenten i USA:s historia.
- USA:s militära överlägsenhet skapar motstånd och motallianser. Trots att Kina och Ryssland militärt sett inte alls kan mäta sig med USA rustar man upp sina styrkor och visar allt större styrka på det geopolitiska schackbrädet .
I det olje- och gasrika Centralasien tvingades USA 2005 lämna sin militärbas i Uzbekistan och har nu bara kvar en bas i Kirgizistan. Samtidigt har Ryssland skaffat sig baser i Tadzjikistan och Kirgizistan, upprättat handels- och säkerhetsavtal med länderna i området och vunnit ökad kontroll över regionens energiresurser. I kampen mellan USA och Kina om världens sinande resurser av fossila bränslen drar USA ofta det kortaste strået. Ryssland och Kina utvecklar också i allt högre grad sitt militära samarbete. År 2005 hade man exempelvis gemensamma övningar för första gången sedan länderna på 1960-talet hamnade i konflikt med varandra.
- En våg av nationalism sveper över Latinamerika och det är inte bara vänsterregeringarna i Venezuela, Bolivia och Ecuador som ställer sig alltmer kallsinniga till USA:s anspråk på dominans. Idag kan inte ens USA helt och fullt räkna med stöd från sin närmast allierade Colombia. USA:s försök att störta Evo Morales regim i Bolivia har unisont fördömts. Knappast någonsin tidigare har USA varit så isolerat på det som man brukar kalla sin egna bakgård. Att man nästa år tvingas bort från sin strategiska militärbas Manta i Ecuador, som ska omskapas till ett kinesiskt handelscenter, är ett talande tecken i tiden.
USA:s globala makt är på väg att försvagas och vi rör oss i riktning mot en mer multipolär värld med flera maktcentra. USA:s försvagning öppnar för radikala krafter att flytta fram sina positioner över hela vår jord.
Afghanska kvinnor vill se krigsherrarna inför rätta
Det är kvinnorna som får bära krigets bördor. Mannen vid fronten dör på en gång. Kvinnan som har lämnats bakom dör tum för tum. I trettio år har den afghanska kvinnan dött denna död. Då och då kommer hon i blickpunkten för internationella media när västerländska journalister slår ner som gamar i Kabul. Blå burkas och lerhyddor dyker upp som hastigast på tidningarnas förstasidor. Sedan får gamarna bråttom iväg eftersom det väntar saftigare nyheter någon annanstans.
I Washington och London känner de Första Damerna också starkt för de afghanska kvinnorna, när en höjning av krigsbudgeten behöver motiveras. Förr blev onkel Sam och John Bull upprörda när de otrogna kommunisterna uppmuntrade de afghanska kvinnorna att slänga burkan. Sedan ville de bomba Kabul eftersom de troende talibanerna tvingade på de afghanska kvinnorna burkan.
Den afghanska kvinnan låter sig inte avskräckas av det ”internationella samfundets” politiska krav och ger inte upp sin kamp för fred, demokrati och frigörelse, liksom för rätten till utbildning, vård och arbete. Kanske det ingenstans i världen finns kvinnor som är så starkt för utbildning som de afghanska.
Rawa, Revolutionary Association of the Women of Afghanistan (den revolutionära organisationen för Afghanistans kvinnor), förkroppsligar denna kamp. Ända sedan 1977 har de gjort omvärlden uppmärksam på de afghanska kvinnornas lidande och deras kamp. Rawa är den enda kvinnoorganisationen, kanske till och med den enda politiska organisationen, som överlevt trettio år av krig i Afghanistan. Bara det är en prestation.
– Den är inte lik någon annan organisation i hela världen, säger John Pilger.
– Det är feminismens höjdpunkt, hemvist för de modigaste bland de modiga.
Detta bekräftades 8 mars när Rawa-aktivister och deras anhängare, som tvingas arbeta underjordiskt eftersom Rawa är olagligt i Afghanistan, samlas inte i hundratal utan i tusental i Almas e Sharqs bröllopslokal på 8 mars. Det blev en bröllopslokal eftersom det är det enda ställe där tusentals människor kan samlas.
Det var inte bara Rawa som mobiliserade sina aktivister 8 mars. Dussintals andra kvinnorättsgrupper hade organiserat möten och i ett fall en demonstration över hela Afghanistan, särskilt i Kabul. Samtidigt hade Karzairegeringen (som ironiskt nog styrs av samma fundamentalister som betraktas som ansvariga för de afghanska kvinnornas situation) ordnat några aktiviteter. Vid en av dessa talade Karzai till de ditbussade åhörarna, och det hela sändes på den statliga RTA-kanalen. Man såg åhörarna prata sinsemellan utan att lyssna till vad Karzai hade att säga medan de väntade på den vräkiga lunch som vanligen serveras vid sådana hycklande officiella tillställningar.
Men regeringen var vänlig nog att bjuda de kvinnliga pendlarna på statliga bussbolag en överraskning 8 mars: de behövde inte betala biljetten!
Både elektroniska och tryckta media använde en hel del tid och utrymme till 8 mars. Men sånger, paroller och uttalanden upprepade bara ständigt samma klichéer: ”Kvinna är mor, syster och dotter”, ”Goda mödrar ger ett gott samhälle”, ”Utbildade kvinnor ger sunda familjer”.
Parollerna skilde sig inte nämnvärt från de, vid en annan begivenhet denna skribent var närvarande vid, som organiserades av nio NGO:er i samverkan, i Morwarids bröllopslokal. En av talarna var Masooda Jalal, tidigare kvinnominister och ett välkänt namn i Afghanistan. Hon har också ställt upp i presidentval.
I sitt korta tal, liksom i ett samtal med Internationalen, kritiserade hon Karzairegeringen för att inte ha uppfyllt de löften om att förbättra kvinnornas ställning som man givit vid olika internationella konferenser.
I sitt samtal med Internationalen tryckte hon på vikten av att bestämmelserna i grundlagen förverkligades, eftersom grundlagen ”stödde kvinnorna” både till innehållet och i sin anda..
– Både vid Berlinkonferensen och vid konferenserna i Tokyo och London lovade den afghanska regeringen att hjälpa de afghanska kvinnorna att förbättra sin ställning, men sex år har gått och ingenting har hänt, säger hon beklagande.
Vem anser hon vara ansvarig för detta; Karzairegeringen eller det internationella samfundet?
– Det internationella samfundet har levererat det man lovat. Man utlovade politisk, diplomatisk, moralisk och teknisk hjälp. Allt detta levererades. Men vad det internationella samfundet inte lyckades med var att leda och övervaka hela processen.
Hon anser att all utländsk hjälp borde länkas till kvinnors deltagande, och det borde vara obligatoriskt för regeringen. Hon kritiserar också det ”internationella samfundet” för att stödja manliga politiker i stället för kvinnliga.
I Almas e Sharq-salen framstod däremot kraven, parollerna och kritiken i stark kontrast till de klichéer som upprepades av media och officiella representanter. Här förekom inga sånger som prisade mödrar och systrar och som sändes i rader av TV-kanaler. Här sjöng elever från Rawaskolorna ”Kabul, Kabul, Kabul e Zeba Kabul. Kay kar dat dasmanan att weran wa nashad kabul” (O vackra Kabul, fienderna har förstört dig och gjort dig olycklig).
Parollerna var stridbara, stämningen allvarlig och talen hårda.
Faiqa, 19, som snart ska börja på journalistlinjen vid Kabuls universitet, var huvudtalaren.
– Hjälp oss att ställa krigsherrarna inför rätta, uppmanade hon omvärlden.
Hon ville att de ökända krigsherrarna skulle ställas inför rätta för krigsförbrytelser vid någon internationell krigstribunal. Ropen här i Almas e Sharaq handlade om jämlikhet, frigörelse och demokrati.
Ett stort porträtt av Perwaiz Kambaksh, en journalist som just nu sitter i dödscell, visade Rawas engagemang för demokratiska rättigheter. Kambaksh anklagas för att sprida antiislamsk propaganda. Han är fortfarande journaliststuderande vid Mazar e Sharif-universitetet och straffas för sin brors ”brott”. Brodern, som också är journalist, är skyldig till att ha kritiserat krigsherrarna. Ett utmärkt teaterstycke (kallat Rättvisa) som visade upp Kambakshs situation, framfördes till sist.
Faiqa säger till Internationalen:
– Afghanistan kommer inte att befrias förrän de afghanska kvinnorna befrias. Vi vill att omvärlden ska rikta blicken mot de afghanska kvinnornas situation.
Vad har förändrats sedan talibanerna gav sig iväg?
– Den enda förändringen är att burkatvånget tagits bort. I vissa delar av Afghanistan, som i Kabul, arbetar kvinnor inom ministerier och NGOer. Men för de flesta kvinnor är situationen fortfarande eländig. Den afghanska kvinnan litar inte på läget. Hon känner sig inte trygg. Kvinnorna här vet att deras krav kommer att besvaras med kidnappningar, misshandel och våldtäkter. Verkligheten här ser inte ut som den bild som ges i västerländska media.
Rawa har drivit en kampanj för att få krigsherrarna inför rätta i någon internationell domstol. Enligt Faiqa kan man inte lita på det afghanska rättssystemet, och ”vi måste statuera ett exempel genom att få krigsherrarna på de anklagades bänk”
.
Massdemonstrationer mot Italiens deltagande i kriget i Afghanistan
Protesterna mot det italienska deltagandet i kriget i Afghanistan ökar allt mer och ledde för en månad sedan till den första allvarliga krisen för regeringen.
I en omröstningen i Senaten, det italienska parlamentets överhus, röstade två av regeringskoalitionens senatorer mot regeringens politik om fortsatt och t o m utökad truppinsats i Afghanistan.
Den italienska regeringen, som består av en koalition från höger till vänster, leds av den nyliberale sk "opolitiske" Romani Prodi och det är inom den yttersta vänstern som det värsta kritikerna finns.
- Jag har kampanjat i mer än fyra år mot det itialienska deltagandet i kriget i Afghanistan och valdes som senator bl a just för detta, sade senatorn Franco Turigliatto från Riofondazione Communisti, efter det att han röstat emot regeringen.
- Det är dessutom mitt partis politik och det är bara att beklaga att partimajoriteten väljer att svika sin egen politik och sina egna väljare, bara för att backa upp Prodi, fortsatte Franco Turgliatto.
En annan fråga som sätter regeringen på hårda prov är den planerade utbyggnaden av den amerikanska flygbasen i Vicenza. Även där har vänstern, baerad på ett stort folkligt stöd, agerat mot regeringens planer. Flygbasen i Vicenza var en av de viktigaste när amerikanskt bomblyg angrep Irak inför invasionen för fyra år sedan.
För knappt två månader sedan demonstrerade 120.000 människor mot utbyggnaden.
För högern inom regeringskoalitionen är frågan enkel; samarbetet med NATO och USA är viktigare en eventuella vallöften. Men för vänstern och särskilt Rifondazione är det en av flera frågor som hotar att spränga partiet.
Efter omröstningen i senaten uteslöts Franco Turgliatto ur Rifondazione, men en stor opinion inom partiet har startat en omfattande kampanj mot partiledningens politik. Frågan som ställs är; Skall vi vara lojala mot vår politik och våra väljare eller mot Romani Prodi?
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر