+
Mansoor
Hekmat
Världen efter
11 september
Del
2: Var finns den civiliserade världen?
Barbari är
inte oundvikligt
Terroristernas krig kan
bli början på en av de blodigaste erorna i samtidshistorien. Redan samlar sig
hundratals miljoner människor. Men denna framtidsutsikt är inte oundviklig.
Scenen är inte begränsad till de båda sidorna i denna konflikt. Det finns en
tredje kraft, en sovande jätte som kan vända på situationen. Om denna jätte
vaknar, kan denna era bli början på positiva förändringar och förverkligandet
av ideal i världen som mänskligheten hade gett upp under de sista årtiondena av
förra århundradet. Bush, Blair, Khamenei, USA, NATO och politisk islam vet inte
att det verkligen finns en civiliserad mänsklighet, en civiliserad värld, som
skulle kunna resa sig och försvara sig mot terroristernas krig. Trots det
mörker och den terror som de har satt som perspektiv för oss människor, behöver
inte 2000-talet bli det kapitalistiska barbariets århundrade. Dessa dagar är
avgörande.
Medierna återger inte
världens verkliga intellektuella och ideologiska utseende. De ger sin egen
version, den dominerande versionen, den härskande klassens version. En version
som passar dem. Militarism, terrorism, rasism, etnicism, religiös fanatism och
profitdyrkan är rubriknyheter men har ingen orubblig plats djupt nere i
medvetandena hos vår tids folkmajoritet. Även en flyktig blick på världen visar
att folkets stora massor står mer till vänster, är mer altruistiska, mer
fredsälskande, mer för jämlikhet, friare och mer frihetsälskande än
regeringarna och medierna. Människorna på båda sidorna i denna fruktansvärda
konflikt har ingen lust att dansa efter borgarklassens ledares pipa. Den
vapenskramlande amerikanska administrationen inser omedelbart att trots ett av
de mest fasansfulla terroristbrott, trots direktsändningarna om tusentals
människors undergång på ett ögonblick, trots sorgen och raseriet som gripit tag
i var och en som inte sålt sina samveten till något materiellt intresse, men
ändå samma skräckslagna västliga samhälle, att just dessa människor som
dagligen hjärntvättas, just dessa människor som från morgon till kväll
"undervisas" av rasismens och främlingsrädslans förhärskande
ideologi, kräver "varsamhet, opartiskhet, rättvisa och en genomtänkt
reaktion". Mellanösterns folk, som framställs som nitiska muslimer och
medlemmar av den "islamiska civilisationen" - det må vara i de sjuka
medvetanden hos de klerikala härskarna i Iran och Afghanistan och hos den
islamiska rörelsens diverse shejker eller i CNN:s och BBC:s lyxiga studior -
sörjer med USA:s folk och reser sig i fördömandet av folkmordet den 11 september.
Man behöver inte vara något geni för att inse att majoriteten av Mellanösterns
folk avskyr politisk islam; att väldiga delar av människorna i Västeuropa och
USA är trötta på Israels orättfärdigheter och sympatiserar med Palestinas
förtryckta folk; att majoriteten av de västerländska människorna vill ha ett
slut på sanktionerna mot Irak och kan sätta sig in i tröstlösa irakiska
föräldrars situation som förlorar sina barn på grund av brist på medicin; att
den stora massan av världens anständiga och hederliga människor inte står på
någons sida i kriget mellan Bush och Bin Ladin - gamla vänner och nutidens
rivaler. Den civiliserade mänskligheten har tystats under propagandans
störtflod, hjärntvätt och skrämseltaktik i väst och öst, men har helt klart inte
accepterat denna smörja. Detta är en massiv kraft. Den kan komma i förgrunden.
För mänsklighetens framtid måste den träda i förgrunden. Och häri ligger hela
svårigheten - att föra fram denna massiva kraft i förgrunden. I terroristernas
krig är stridslinjerna dragna, lägren är definierade, resurser och styrkor
mobiliserade; detta är en omfattande militär, politisk och diplomatisk
konfrontation. Trots alla tvetydigheter är den intellektuella och politiska
ramen för detta krig klar för ledarna av de båda lägren. I vårt läger, i
mänsklighetens läger, som måste konfrontera detta avskräckande scenario, är
dock allt oklart.
Otvivelaktigt växer nu
motståndet mot terroristernas krig i olika länder. Men lika mycket som
islamisterna och USA behöver en klar strategi och teori samt ett enhetligt och
genomförbart synsätt, så behöver även denna folkliga rörelse ett intellektuellt
och politiskt baner samt en serie praktiskt strategiska principer. Olika
politiska rörelser, särskilt de som står på vänsterkanten kommer att eftersträva
att vägleda och leda detta motstånd. Frågan är vilket synsätt som kommer att
leda denna "vänster" själv.
I del I av denna
artikel skrev jag att utefter hökarna inom båda polerna - amerikansk militarism
och islamistiska fascister - finns det visserligen två mer sofistikerade,
raffinerade och "respektabla" uppsättningar av argument till försvar
för de båda sidorna i konflikten. Parallellt med USA-militarism och till stöd
för den finns de som lanserar formuleringen om ett "den civiliserade
världens krig mot terrorismen". Parallellt med mördarna inom den islamiska
rörelsen finns de som rättfärdigar islamisk terrorism med den välbekanta
70-talistiska religiös-nationalistiska och tredjevärldistiska
"antiimperialismen". Men ingen av dessa rationaliseringar kommer att
ha något seriöst inflytande inom människornas motståndsrörelse.
Centerhögerpartier och grupper i väst på ena sidan och kvarlämningarna av de
traditionella vänsterorienterade student-intellektuella från de föregående
decennierna i öst och väst på den andra kommer att bli de huvudsakliga
avnämarna av dessa listiga formuleringar i båda sidornas propagandakrig. Vad
som politiskt och begreppsmässigt skulle kunna få denna potentiellt kraftfulla
rörelse av världens progressiva människor att spåra ur, är enligt min mening
den pacifistiska och gagnlösa liberala åskådningen och ansträngningar för att
bevara status quo (rätt och slätt att försöka hindra en USA-attack mot
Afghanistan) eller status quo ante (att återvända till tiden för 11 september).
Händelsen den 11
september var inte en isolerad handling av psykotiska individer utestängda från
samhället; det är inte heller USA:s överhängande militära aktion. Världen före
11 september var inte i jämvikt utan var snarare i fortsatt rörelse på en
urartande väg. Det finns viktiga ekonomiska, sociala och politiska problem
bakom dessa händelser. Dessa problem har fört världen i denna riktning. Dessa
problem och frågor måste tas itu med. Den 11 september handlar om hur politisk
islam tar itu med dessa frågor. På samma sätt som att föra talibanerna till
makten, förstöra Bagdad, svälta ut Iraks folk, förtrycka Palestinas folk, bomba
Belgrad och nu det "långa kriget mot terrorismen" handlar om hur
kapitalismens ledare i USA och Europa har gripit sig an dessa underliggande
motsägelser. Dagens händelser är momenten i en pågående och dynamisk situation.
Folkens rörelse mot denna framskridande verklighet kan inte vara en rörelse som
uppmanar till lugn och kräver "Bort med händerna från Afghanistan!".
Att mana till fred och att bevara status quo är inte bara orealistiskt, inte
bara utopiskt, utan också orättvist, icke-progressivt och gagnlöst. Den
folkliga motståndsrörelsen mot terroristernas krig kan bara organiseras runt
positiva lösningar på vår tids kritiska politiska och ekonomiska problem och
runt ett aktivt ställningstagande - inte för att bevara status quo utan snarare
för att förändra det. Vi har haft våra egna självständiga program och lösningar
för alla de problem som förts fram i förgrunden, som till exempel nord/syd-frågan,
den palestinska frågan, frågan om Irak, frågan om politisk islam, frågan om
Afghanistan och Iran, frågan om militarismen och USA:s och NATO:s hegemonism i
den nya världsordningen, frågan om rasism och fästningen Europa osv. Dessa
måste forma programmet och baneret för den folkliga motståndrörelsen mot
terroristernas krig. Detta är skillnaden mellan oss och fredsförespråkarna och
pacifisterna, som inte ser eller är likgiltiga för splittringarna,
motsägelserna och instabiliteten i världen före 11 september. Om vi hade ett
program för att förändra världen före denna händelse, så innebär ett
principiellt ställningstagande i den rådande situationen att följa samma
program i den nya situationen. Vi tänker inte lämna Afghanistan under oket av
talibanernas blodtörstiga gäng, vi tänker inte leva under ett skjutgalet USA:s
välde, vi tänker inte tolerera politisk islam eller islamiska regeringar i
Mellanöstern, vi tänker inte acceptera palestiniernas statslöshet och deras
dagliga undertryckande. Vi ville inte ha terrorism, vare sig islamisk,
självmords- eller militär, uniformerad och högteknologisk; vi accepterar inte
fattigdomen i hälften av världen; vi vill inte ha fästningar och baracker
runtom i Europa, vi vill inte ge efter för rasism och etnicism. Varken 11
september-brotten eller NATO:s omedelbart förestående hjälteposer i Hindu Kush
skall få förvandla en aktiv rörelse för att förändra världen till ett okritiskt
och planlöst tillbakadraget sällskap som manar till fred och tystnad och
återvändande till dagen före.
Den
"humanitära" och "fredsfrämjande" rörelsen är inte rätta
svaret på dagens situation. Men denna rörelses inflytande, särskilt bland
vanligt folk i det västliga samhället är extremt utbredd på grund av människors
tro på ickevåld, humanism och deras spontana försiktighetskänsla. Denna
hållning fördömer USA:s intervention i Afghanistan, men undandrar sig sin
ansvarighet för att bekämpa talibanernas styre. Den fördömer rasism och hets
mot muslimer men ser inget skäl att utöva påtryckningar mot USA och Israel till
försvar för det palestinska folket. Denna hållning önskar Jack Straw framgång i
sin resa till Iran så att denna pol för islamisk terrorism förhoppningsvis kan
tämjas och pacificeras, trots det faktum att denna politik stärker dessa vargars
härskande över folket i Iran. Denna hållning försvarar medborgerliga
rättigheter för muslimer i europeiska länder men för att då hindra spänning
tillbakavisar och motsätter sig kritik mot den islamiska slöjan och kvinnors
brist på rättigheter inom islam och islamiska samhällen. Denna hållning vädjar
till alla att dra sig tillbaka och lämna situationen som den var förut. Om
denna rörelse får dominera missnöjda människors medvetanden och handlingar, så
kommer den civiliserade mänskligheten att överlämna scenen till västliga och
östliga terrorister. Om det verkligen ska finnas en framtid, så ligger det i
att skapa en aktiv, progressiv och frihetsälskande politik i folkens främsta
led. Detta är kommunisters plikt. Nya kommunister. Marx kommunister. Detta är
vår uppgift.
I del III ska jag
behandla grunderna för en aktiv politik mot terroristernas krig. Men det är
nödvändigt att kort ta itu med dagens mest pressande fråga, vilken är USA:s
nära förestående attack mot Afghanistan. 99 procent av människorna i världen
vet om och kan tydligt förklara varför USA:s militära attack mot Afghanistan
och även gripandet och/eller dödandet av Bin Ladin, som är det deklarerade
målet för denna operation och förefaller tekniskt mycket osannolik, inte ens
minskar faran för islamistisk terrorism mot USA och Storbritannien utan snarare
i stor skala ökar den. Det står helt klart att regeringarna i USA och
Storbritannien själva är medvetna om dessa fakta. Men de tycks betrakta ett
Hollywood- eller James Bond-äventyr lättare att förse folket med. En galen
ensam miljonär eller gangster i en avlägsen del av världen - Saddam, Milosevic,
Bin Ladin osv - tänker förstöra civilisationen och amerikanska hjältar skickas
bort för att rädda världen. Men deras egna analyser visar att politisk islam
och islamisk terrorism inte har något centralt högkvarter, förenat kommando och
en hierarkisk organisation; det är en internationell rörelse sammansatt av
regeringsorgan och -cirklar, olika organisationer, nätverk och cirklar, vilka
är sammanvävda av en rad officiella och inofficiella relationer, som en
underjordisk rörelse, med omfattande grad av initiativ på den lokala nivån. För
väst är intåget i Afghanistan starten på en mer vidsträckt militär och politisk
kampanj. Tillfångatagande eller dödande av Bin Ladin och utförandet av någon
sorts amerikansk hämnd skulle naturligtvis minska brådskan för vidare militära
operationer för USA-administrationen och lugna den amerikanska hemmascenen fram
till och endast fram till nästa islamistiska terroristattack. Men detta är ett
litet steg i ett vidare, militärt och politiskt utspel i Mellanöstern, vars
eventuella utsträckning ännu inte avslöjats. När allt kommer omkring är detta
en kraftmätning med politisk islam, dvs den reaktionära rörelse som väst själv
fann i Mellanöstern-samhällets periferier och förde fram för att konfrontera
den vänster som utvecklades i dessa länders framskridande kapitalism såväl som
att sätta press på Östblocket. Denna maktkamp skulle kunna förbli begränsad,
men i och med politiska islams och den islamiska terrorismens ocentraliserade
och extrema natur, är det mer sannolikt att det kommer att leda till en mer
fundamental och total konfrontation. Politisk islam kan emellertid inte
överleva i Mellanöstern utan västligt stöd, för att nu inte nämna i en
konfrontation med väst. Så långt är intensifieringen av kampen mellan
sekularister och islamister i Pakistan samt återupplivandet av khatamiterna och
återtagandet och upptrappningen av fraktionell maktkamp mellan Irans islamiska
härskare en indikation på att slaget mellan väst och politisk islam skulle
kunna fungera som en utlösare för viktiga förändringar i maktbalansen inom de
borgerliga fraktionerna i Mellanöstern till nackdel för islamisterna.
Vad skulle kunna sägas
om USA:s angrepp på Afghanistan? Är "Bort med händerna från
Afghanistan" ett progressivt och principiellt ställningstagande?
Afghanistans folk och dess opposition kommer att säga er annat. Utsikten till
ett fall för talibanerna, ett gäng av mördare och droghandlare, har sporrat politiska
krafter i Afghanistan. Kravet på att störta talibanerna är ett humant och
progressivt krav. Vi får inte tillåta att den legitima och rättrådiga
oppositionen mot amerikansk militarism tolkas som att överlämna Afghanistan i
talibanernas händer. Detta är ett levande exempel på det inkorrekta och
otillräckliga i uppmaningen till lugn och försvarandet av status quo.
Afghanistans folk har väntat i en livstid på talibanernas fall. Otvivelaktigt
kommer USA inte att gå in i Afghanistan för att befria detta land. De förde
talibanerna till makten. Den här gången kommer de kanske att försvaga den men
de facto acceptera dess existens. De har lovat (Pakistans härskare) general
Musharraf att Afghanistans nästa regering ska bli till Pakistans belåtenhet. De
ska avlägsna dessa odjur och ersätta dem med andra av samma släkte. Det
principiella ställningstagandet är att delta i störtandet av talibanerna sida
vid sida med Afghanistans folk och progressiva opposition samt kämpa för
upprättandet av en regering vald av detta lands folk. Detta måste påtvingas
väst, USA och FN. Varje attack av USA:s och dess allierades styrkor mot civila
i Afghanistan och förstörandet av städer, byar, infrastruktur och folkets
livsuppehälle måste fördömas. Varje ansats till att påtvinga Afghanistans folk
andra gäng genom mygel mellan USA, Pakistan, Iran och varje annan stat fördöms.
Men störtandet av talibanerna gnom utländska arméer är inte i sig fördömliga.
Talibanernas regering i Afghanistan är inte legitim. Den måste störtas. Frågan
gäller vilken regering som ska ersätta dem och den garanti Afghanistans folk
måste ha angående sina rättigheter och möjligheter att besluta om det politiska
systemet i sitt land.
هیچ نظری موجود نیست:
ارسال یک نظر